Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledarkrönika: En byggjobbares dialog 

Krönika: Om Byggnads konflikt med byggindustrin om arbetsvillkor och löner.

Jag skrev det här i en dialog med en kompis från förr, som ställde några frågor om vår, Byggnads, konflikt med Byggindustrins företagarorganisation (BI).

Vännen frågade mig: Kenta Renen, kan du förklara varför facket nu är för ackord och arbetsgivaren vill införa månadslön. Det var ju tvärtom förr i tiden?

Så jag svarade: Jo, 1979 när jag började jobba på byggen så hade det precis varit en stor diskussion om ackordens vara eller inte vara. På Byggnads kongress var det nära att lämna ackordlönen för månadslön.

Själv var jag präglad av min morbrors jobb som skogshuggare och deras kamp mot de orättvisa ackorden. Slitet lönade sig inte och olyckorna var många, stress och arbetsskador allt skylldes på ackorden. Samma argument använde jag på den tiden.

Det var först när jag kom till Stockolm och fortsatte som byggnadsarbetare som jag såg att makten över ditt eget arbete hängde ihop med lönesystemet och lagarbetet. Ackordet var ett sätt att kontrollera och att du fick ta din andel av mervärdet.  

Dagsläget är att vi i Byggnads är jäkligt försvagade och hårt ansatta. Den sista motkraften är att med ackordet som lönesystem kunna försvara vår demokratiska organisation på arbetsplatserna. Det har alltså blivit en överlevnadsfråga i dag att behålla vårt lagbassystem som hänger helt ihop med löneformen.

Alla ska komma ihåg att alla i laget delar lika på ackordsförtjänsten. Vi pratar om solidaritet. Och om det går åt helvete så tar vi förlusten lika också, så klart.

Ackordet och lagbassystemet, med kontroll över vårt egna arbete där vi leder och fördelar arbetet själva inom arbetslaget, speglar den klassiska motsättningen och kampen mellan arbete och kapitalet.

Vännen frågade igen: Missgynnar inte ackordet de arbetare som av olika skäl, exempelvis ålder, inte är lika högpresterande som en vältränad 30-åring på så sätt att de inte är lika välkomna i arbetslaget? Visst finns det högpresterande arbetslag, där en del menar att inte alla platsar.

Jag svarade då: Men faktiskt är det så att många, till och med de flesta, anser att det finns plats för alla. De unga med energin, de behövs för tempot. De äldre för erfarenhet och kunskap.

Många har en medvetenhet om att det kommer en dag när den unge och starkaste inte heller kommer orka att hålla tempot till pension. Borde ju vara en självklarhet. Vi gör vårt bästa med föra det vidare från generation till generation.

Det stora problemet i utslagningen har vi till stor del skapat själva. De flesta jobb som skulle kunna vara avlastande och nog så viktiga för att få en vettig arbetsdifferentiering, har vi avskaffat själva eller inte slagits för att behålla. Vi har tyckt att det har varit skitjobb som någon annan kan göra.

På så sätt har vi tappat en mängd arbetssysslor som vi hade kunnat rotera emellan, eller byta av med, för att inte slitas ut av den ensidiga specialisering. Jag har jobbat med vältränade killar som inte ens är trettio, som har gått sönder för att de har bankat och kört så hårt med att ställa väggformar.

Visst är det företagen som drivit på specialiseringen och den ökande prefabriceringen från byggindustrin. Men vi har varit för lata och inte spjärnat emot tillräckligt när rationaliseringsvågen sköljt över oss. Nu har vi bitit oss själva i svansen, när jobben försvinner till olika bemanningsföretag. Med allt vad det innebär.

Alla blir vi till slut utbytbara och meningen med de självstyrande arbetslagen går förlorad, när var och en jobbar på sitt håll med monteringsanvisningar och saknar kunskap om den andres jobb. Arbetslagen som varit inkluderande försvinner och alla blir till slut slavar utan makt över sitt eget arbete. Solidaritet är borta och företagen har tagit hem spelet.

Det blir allt unikare med platsbyggt, vi har blivit montörer utan självbestämmande, vår yrkeskunskap ratas, större och tyngre enheter ska sättas ihop med ökade riskabla arbetsmoment.

Utarmningen av arbetet går fortare och fortare. Vi är inte längre starka, stolta och trygga. Det är helt enkelt åt helvete.

Det är det den byggstrejken handlar om.

Min gamla kompis sa: - "Ok, tack Kent. Förstår bättre nu... men i ett medielandskap där sånt som inte kan förklaras i en rubrik sällan ges utrymme har ni en pedagogisk och medial utmaning. Men jag håller på er förstås."

Läs fler ledare.