Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lena Andersson i nyliberalismens garn

Författaren Lena Andersson skriver i Dagens Nyheter (14/4) att skatt är den sanna girigheten. Hon menar att staten som kollektiv stjäl pengar av individen.

Annons

Roland Paulsen skriver ett underfundigt och roande svar på hennes artikel (DN 18/4 2016). Paulsen menar att den kritik mot Lena Andersons artikel beror på ett missförstånd. Han menar att Andersson skriver ironiskt, det vill säga hon driver en åsikt så långt som möjligt, så att läsaren till slut måste inse att tankegången är absurd.

Andersson har inte svarat på denna kritik. Utan hon fördjupar sina tankegångar i DN (24/4) och skriver att ” Individuellt självägande är det verkliga folkstyret”.

Det tycks som om Lena Andersson återupprättar och omhuldar en tänkare som jag i min enfald trodde vara död och begraven sedan länge, nämligen Ayn Rand. Rand föddes 1905 i Ryssland under namnet Alissa Rossenbaum och hon flydde från det sovjetiska förtrycket och hamnade i USA. Hon flydde från det som hon uppfattade vara ett kvävande kollektiv förtryck, till ett land där individualismen hyllades. Hon skrev romaner och debattböcker. De mest kända är skönlitterära verken är ”Urkällan” och ” Och världen skälvde” som nyligen utgavs - så klart av Timbro – ett förlag som startades av näringslivet, för att befrämja dess individualism och näringsliv, så Rand passar som handen i handsken.

Hon hyllar den skapande och kreativa entreprenören och har bara förakt över för de som inte lyckas. Hon avskyr de svaga. Häri klingar i viss mån Nietzsches tankar om övermänniskan, den sanne individen, som bär framtiden och lyckan i sina händer. I Sverige omfattar bland annat centerpartiets ledare Annie Lööf Rands liberala tankegångar. Och det tycks som om liberalernas individualism idag tyvärr också dominerar på de stora dagstidningarna, som DN, SVD, Göteborgsposten.

Rands romaner är rent bedövande och sövande alster. Och de är mycket tjocka, ”Urkällan” omfattar 718 sidor och ”Och världen skälvde” 1165 sidor. Att tröska genom dessa, ibland rent oavsiktligt komiska, allt är antingen svart och utmärks av svaghet eller vitt, det starka och det vackra, kräver en slags ideologisk blindhet.

Ett av Rands filosofiska verk är ”Förnuft, egoism, kapitalism och romantisk livskänsla”. Här försvarar hon kapitalismen som det främsta moraliska systemet världen skådat. Det är också i högsta grad ett förnuftigt samhälle, som av nödvändighet är ojämlikt; de som inte lyckas blir misslyckande individer och det beror helt enkelt på att de är svaga människor.

Rand skriver ”Låt mig nu definiera skillnaden mellan ekonomisk och politisk makt: ekonomisk makt är positiv till sin natur, människor erbjudas en belöning, ett incitament, en betalning eller ett värde; politisk maktutövning är negativ, man hotar att bestraffa eller skada människor, att sätta dem i fängelse eller förgöra dem. Företagarens verktyg är värden, byråkratens verktyg är rädsla.”

Detta kan man med fördel jämföra med Lena Anderssons tankegångar om att staten, som den omfördelande instansen som kollektiv berövar individen värden och därmed frihet. I Sverige kanske man inte sätter människorna i fängelser eller dödar dem, utan man beskattar för kollektivets bästa och det är enligt Andersson något icke-rationellt och därmed oförnuftigt.

Hon tycks likt Rand plädera för att ojämlikheten är ett öde som vi inte kan fly ifrån och därmed framstår välfärdsstaten som en styggelse.

Liberalismen och individualismens framväxt har betytt mycket för det moderna samhället vi lever idag, i form av yttrandefrihet, församlingsfrihet, rösträtt med mera. I Sverige bars dessa tankegångar upp av socialdemokraterna och liberalerna. Och detta är saker som vi som individer idag tar ofta för självklara, men i andra länder kämpar man fortfarande för dessa idéer, som till exempel i Turkiet. Detta är uttryck före en levande liberalism.

Den moderna nationalekonomin på det hela taget ansluter sig till Rands och Anderssons idéer om den skapande individen och att uppfatta kollektivet som utgöra en styggelse. Och staten – med sina skatter – är ett hinder och bromskloss för de fria marknadskrafterna. Robinson Kruse, som strandade på en öde, är bara en enskild individ som är dömd till ensamhet, ända tills han träffar en annan person: ”Fredag”.

Liberalen, och den kanske första vetenskapligt tänkande ekonomen, Adam Smith, kunde man säga, baserar sina grundläggande ekonomiska tankegångar på Daniel Defoes (1719) bok om Robinson Kruse. Kruse lyckades skapa på sin öde ö ett hem, bostad, kläder och försörjning genom sitt idoga arbete och kreativitet. Kruse var den borne entreprenören, en god representant för den moraliskt förnuftige kapitalisten. Han blir hos Smith exempel på liberalismens och individualismens tankegods. Och dessa tankegångar lever vidare i Anderssons värld.

Individen behöver dock alls stå i motsatsställning mot kollektivet. Sociologen Emile Durkheim menade att individens framväxt i det moderna samhället vilar på just solidariteten mellan dessa individer, det vill säga individualismen har som förutsättning i kollektivet. Individen kan inte och bör inte fly från kollektivet. Det är först i gemenskapen, till exempel i den kollektiva fackföreningen och staten, som individen kan utvecklas.

Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet (5/5) och kritiserar Lena Andersson, att de flesta föds ofria, för andra äger allt och majoriteten saknar egendom. Linderborg menar att Andersson ger uttryck för en statsdröm som är en ödslig plats, något som även Rand kan sägas stå bakom.

Det är genom kollektiva omfördelningar som vi har möjlighet att frigöra individens möjligheter till att få utbildning, bostad, sjukvård med mera. Alltså ställer Linderborg sig bakom Durkheim och förordar den kollektiva omfördelningen. Det vill säga: låt oss behålla välfärdsstaten för det stora flertalets gemenskap och drägliga tillvaro. Lena Anderssons individ är däremot, likt Robinson Kruse, mol allena. Jag menar att denna individ inte är en människa, utan bara en konstruktion, utan innehåll och därmed utan liv.

Fotnot: Artikelförfattaren är Filosofie doktor i sociologi på Högskolan Dalarna.

LÄS OCKSÅ: Sverige på väg bort från välfärdssamhället

Ulf Lundén: Socialismen gör oss till människor

LÄS MER KULTUR