Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lena de Veen: ”Jag hann tänka att långt ifrån alla krigshistorier är heroiska”

Annons

”Varför deserterade du?” frågade vi. Det var märkligt att vi inte ställt frågan förut. Vi hade ju hört historien så många gånger under vår uppväxt, den om när pappa lämnade militärtjänstgöringen alldeles innan han och hans kompani for iväg till Java för att strida. Vi kunde den nästan utantill. Men bara nästan, för pappa ändrade ofta på detaljerna.

Han lade till några här och där så historien blev aldrig riktigt densamma från gång till gång. Det kunde vara någon bonde som kom åkande och erbjöd skjuts på vägen, en släkting han besökte i skydd av mörkret för att få veta hur det stod till med dem där hemma; detaljer som gav ytterligare information men som ideligen ändrade på historien. Lite åt gången. Men grundhistorien var densamma; hur pappa rymde från militärtjänstgöringen, gömde sig i Amsterdam och senare i en höstack ute på landet, i ladan hos en bonde. Och hur han till slut överlämnade sig själv för att ”jag tröttnade på att vara på rymmen”, som han sa.

Det här var strax efter andra världskriget och pappa var i tjugoårsåldern. Holland höll på att hämta sig efter tyskarnas ockupation samtidigt som landet gjorde sig stridsklar för ett nytt krig: Indonesiska självständighetskriget, det vill säga Indonesiens frigörelse från kolonialmakten Holland, riket där solen aldrig gick ner.

Det kändes, milt sagt, snopet. Man vill ju att ens pappa ska vara heroisk, ha vettiga åsikter och strida för det som är rätt. Krig är fel. Fred är rätt. Det goda ska alltid segra och så vidare.

Om det där visste vi ingenting som små, jag och mina syskon, vi visste bara att pappa varit i krig, att han först rymt från det och sedan tillbringat flera år på Java. Det var oerhört spännande att höra honom berätta om rymningen. Och han gjorde det i formen av en skröna med tyngdpunkten på höstacken som ibland var ett hölass på en vagn där samma bonde som sedan erbjöd en tillflykt hjälpte honom ta sig förbi några patrullerande militärpoliser. ”Det var precis som för Gustav Wasa”, sa pappa, ”och jävlar var rädd jag var när bonden blev stoppad av polisen.”

Liksom allt annat som hade med Java-tiden att göra var mycket höljt i dunkel och bara berättat på pappas villkor. Men när vi nu ställde den här frågan om varför han deserterade var vi vuxna sedan länge. När ämnet kom på tal, så som det börjat göra allt oftare, tog vi chansen. Pappa log undvikande, försökte slingra sig: ”Men det där vet ni ju redan.” När vi bestämt nekade fortsatte han: ”Det är ju så längesen nu.”

Vi satt i hans kök, med en varsin kopp kaffe framför oss och pappas favoritfika: wienerbröd. Vi framhärdade: ”Var det för att du inte ville delta i kriget? För att du är pacifist? Berätta nu.”

Pappa harklade sig, tog ut en snus, slängde den i sopkorgen och satte sig igen, såg på oss. Så sa han: ”Jag hade ingen lust längre.”

Det var ju inte precis vad vi ville höra. Vi tittade på varandra. När vi äntligen, efter alla år och undringar, fick svaret så var anledningen att han helt enkelt inte hade lust att göra militärtjänst längre. Ja, det kändes, milt sagt, snopet. Man vill ju att ens pappa ska vara heroisk, ha vettiga åsikter och strida för det som är rätt. Krig är fel. Fred är rätt. Det goda ska alltid segra och så vidare. Det är ju vad vi lär oss tidigt som barn och fortsätter lära oss i filmer, berättelser och böcker ända upp i vuxen ålder. Och det var väl ändå det vi hade trott i alla år, att det var inom det spektrumet anledningen till deserteringen låg.

Det blev alldeles tyst i det lilla köket. Jag hann tänka att långt ifrån alla krigshistorier är heroiska. De flesta som varit i ett krig vill nog helst bara glömma. Kanske förminska det som hänt. Men så harklade sig pappa igen:

”Ja, sen var det ju den där fänriken som inte gillade mig”, sa han och fortsatte efter en stunds tystnad:

”Han brukade ta mig åt sidan och säga att han skulle skicka ut mig först av alla när vi kom till Java. Att han skulle se till att jag blev kanonmat.”

Pappa höjde på ögonbrynen och sa:

”Det hade jag ju ingen lust med.”

Annons