Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lena Kallenberg: Litteraturen – en latte i tyckandets tid?

Ett gott råd sitter aldrig fel. I mitt brokiga liv har jag regelbundet frågat böckerna. Det har gällt allt från matrecept och barnsjukdomar till livsfrågor om kärlek och död. Och jag har funnit handfasta beskrivningar och livsavgörande vägledning. Dessutom har litteraturen minst en unik egenskap, en bok är klok nog att hålla käften, men erbjuder ändå alltid svar. Litteraturen handlar kort sagt om livet och utgör en outtömlig källa av mänskliga erfarenheter.

I vår tid har medvetandet om litteraturen som konstart och dess betydelse för mänsklig utveckling fått ge vika. Förlagens marknadsavdelningar har satts till smakdomare och bestämmer enväldigt över bokomslag och titlar utan att ens ta del av innehållet. Den författare vars verk går på export till Tyskland och USA betraktas som ”bra” och ”lyckad.”

Läs också: Dalarna behöver ett litteraturens dalahus

Vår tids behandling av litteraturen liknar Ray Bradburys dystopi ”Fahrenheit 451,” skriven redan 1953, titeln syftar på den temperatur som papper självantänds i. Boken skildrar ett samhälle där litteratur är förbjuden. De som försöker tillägna sig böcker eller bevarar dem sopas bort från samhällsarenan. Husen är brandsäkra, brandkåren åker ut till den misstänkta platsen sprutar fotogen och bränner upp både böcker och försyndare.

Litteraturförbudet har inte införts av en myndighet utan blivit en följd av en ”allmän opinion” som funnit den alltför tungsint och missmodig och ställt krav på interaktiva TV-skärmar för att få underhållning.

Litteraturens historia handlar till skillnad från vetenskap inte om framsteg, det finns ingen fulländad litteratur, den liknar mer en resa för att utforska okända marker och märka ut dem på en karta. Litteraturen är inte en händelsernas historia utan en historia om värden. Nödvändiga värden vi bär med oss. Litteraturen är ologisk som människan själv och saknar exakta mått, ett estetiskt omdöme möter ett annat i strävan efter objektivitet. Författarens målsättning är inte att skriva något ”bättre” än föregångarna, även om vi går i någons spår. Snarare att se vad de inte lade märke till och försöka säga vad de inte skrev. För att tala med en liknelse; Upptäckten av Nordpolen gör inte kännedomen av Amerika ogiltig. Litteraturen skiljer ut sig från övrig vetenskap och följer sin egen logik. Förr eller senare hade glödlampan uppfunnits, det råkade bli Edison som gjorde det. Men om Laurence Sterne inte genomfört sin udda romanidé, en text utan en ”story,” och påverkat romanens fortsatta historia, skulle ingen annan gjort det. ”En litteraturhistoria borde inte innehålla annat än segernamn,” har någon sagt. Eftersom dess nederlag till skillnad från människans historia inte är ett nederlag för någon, utan just värdenas historia. I vårt kollektiva medvetna befinner sig romanen från Rabelais och framåt i en evig förändring. Vår tid, ”tyckandets tid,” där alla förväntas ha en åsikt om något utan egentlig kunskap, där allt ska slinka ner lika enkelt som en latte utan att bjuda motstånd och tankekraft, har drabbat litteraturen hårt. Men motkrafter växer, ett uttryck är de initiativ som tas runt om i landet för att stärka litteraturens ställning.

LÄS ÄVEN: Jag sitter vid skrivbordet och funderar över mina verktyg, orden.

LÄS MER KULTUR