Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lena Kallenberg: Moa, mod och medelklass

/

Annons

Jag har varit på ett seminarium om Moa Martinson. Författaren hade ett minst sagt dramatiskt liv, anekdoterna kring Moas frispråkighet och mod är många. Själv är jag mest förtjust i historien kring pälsen som Moa skaffat och gärna visade upp sig i. Hon anklagades för överklassfasoner för den där pälsens skull men svarade något i stil med att hon minsann skrivit ihop till vartenda strå själv. Istället för att huka sig gjorde hon en ”Moa” och lanserade idéen om folkpälsen i radio. Berättelser av den här kalibern har tyvärr skymt hennes stora betydelse som författare. En mycket älskad sådan främst av arbetande kvinnor som genom hennes böcker synliggjordes och fick en röst, men också en hårt kritiserad. De borgerliga kritikerna rynkade på näsan och skällde henne för underlivsprosa när hon skrev om kvinnliga erfarenheter av missfall och abort. Dessutom stavade hon illa, det hade den bristfälliga skolgången orsakad av otaliga flyttar bidragit till.

I diskussionen på seminariet fördes fram att arbetarlitteraturen har en obruten linje från guldåren på 1930-talet in i vår tid. Den sprattlar och får nya företrädare vart och vartannat år. Några kände sig illa till mods. Det var begreppet arbetare som provocerade och arbetarlitteratur lät mossigt, som om inte begreppet ”skönlitteratur” gör det? ”Det heter inte arbetare längre.” Och varför måste det pratas om något så otrevligt som klass, ”när vi alla har trevligt tillsammans.” Man ville se seminariet om Moa som ett pittoreskt nedslag i en förgången tid. Jag lyssnade artigt medan något ställde sig på kant inombords. Men den där artigheten gjorde mig samtidigt förbannad. De som yttrade sig hade som vanligt medelklassens tolkningsföreträde, och mina och de minas erfarenheter sedan generationer bakåt skulle raderas ut. Jag tänkte bitskt och Moa-aktigt att borgerlighetens klasslösa medelklassideal har hjärntvättat alltför många och den så kallade goda smaken som inte innefattar arbetarlitteratur brer ut sig i media. Det man inte vill se vill man heller inte ge namn åt. Det som inte har ett namn syns och finns inte. Men nu finns det fortfarande arbetare och klasskillnaderna ökar.

Begreppet ”arbete” eller ”arbeide” går att härleda historiskt från 1520-talet. Det kommer av lågtyskans” arbeit” det vill säga möda. Det är just denna möda i Moas liv och andras somt borgarna inte vill höra talas om.

Om man vill titta på samhället i miniatyr är skolan en bra mätare. Där ser man knappast några klassgränser upplösas, nej, där ristar klassamhället allt djupare sår mellan barnen. I stor utsträckning är det de gamla klassgränserna som återupprepas och följer med dem ut i livet.

”Lita på överklassen, man skulle ha stryk” för att travestera Moa.

LÄS FLER KRÖNIKOR AV LENA KALLENBERG:

En drömresa på arktiska hav

Privatisering av bibliotek – en dålig idé

Det tar tid att skriva som Fogelström

Annons