Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Löfven begår ett misstag

Annons

Så kom då det efterlängtade beskedet från s-ledningen i regeringsfrågan. Partiet är berett att överge blockpolitiken och samarbeta även med borgerliga partier. Men den stora frågan är: Vem och vilka är det egentligen som har längtat efter detta besked?

Jag tror att Stefan Löfven och Carin Jämtin begår ett misstag när de i en debattartikel på DN-debatt går ut med detta budskap. Det var onödigt. De hade inte behövt göra det. De får två dagars uppmärksamhet i medierna men förlorar år av engagemang från många av sina anhängare och medlemmar.

En obehaglig känsla infinner sig av att det socialdemokratiska partiet låtit sig styras av Reinfeldts och det borgerliga kommentariatets krav på besked i regeringsfrågan. Jag tror inte att många väljare tycker att det är politikens huvudfråga, i en era av krackelerande välfärd. Att socialdemokratin ägnar sig åt taktiserande istället för att i ett avgörande skede i svensk politik välja att mobilisera egna väljare och upprätta den konfliktdimension i svensk politik som är nödvändig för att bromsa missnöjets krafter – det är ledsamt. 
Okay. Ingen tänkande människa kan vifta bort den besvärliga situation som råder i svensk politik när det gäller möjligheter till en majoritetsregering. Hur kommer styrkeförhållandena att se ut efter nästa val i september 2014? Svar: det är i dagsläget som att stirra in i ett totalt nedsläckt rum. Ingen vet hur möblerna står förrän ljuset slås på. Åker ett av de minsta borgerliga partierna ut ur riksdagen öppnar sig en möjlighet för ett rödgrönt samarbete. Blir både centern och kristdemokratin kvar lär med all sannolikhet inget av blocken nå majoritet och Sverigedemokraterna kommer att jubla. 

Därför menar jag att Stefan Löfven inte har någonting att vinna på att redan nu slå fast att han är beredd att söka stöd hos såväl centerpartiet som folkpartiet. Sannolikt hoppas s-ledningen att deras initiativ ska ta ifrån regeringen en angreppsmöjlighet. Men jag fruktar att (s) därmed fastnar i det taktiska. Löfven och det socialdemokratiska partiet skulle ha långt mer att vinna på att i nuläget välja att sätta själva politiken i centrum och inte premiera de taktiska och parlamentariska frågorna. Skillnaden nu är också stor mot för bara tre år sedan: Då framstod Alliansens samarbete ännu som ett styrkebesked. Nu har många väljare sett att det också utplånar småpartier och minskar mångfalden i politiken. 

S-ledningen väljer de taktiska övervägandenas väg istället för den andra väg som stått öppen åtminstone sedan tidigt i höstas: att mobilisera sovande s-väljare och kanske ännu större delar av en väljarkår som blivit alltmer skeptisk gentemot den politik som Alliansen för. Den vägen har socialdemokratiska partier på flera håll i Europa valt och det har visat sig vara en kungsväg mot politisk försvagning. 

I Danmark bildade socialdemokraterna regering över blockgränserna och partiet förlorar nu stöd för varje dag som går och är svagare än någonsin (i mätningarna är ibland det främlingsfientliga Dansk Folkeparti större). I Norge förlorade Stoltenberg valet och banade därmed väg för högern och rentav extremhögern. Norsk socialdemokrati framstod som ytterligt svag just därför att den saknade en reformpolitisk agenda; man brydde sig mer om regeringsfähighet och parlamentarisk taktik än om välfärd och ekonomisk utjämning. I Tyskland miste i själva verket den borgerliga regeringen sin majoritetsställning i senaste valet men Merkl sitter kvar tack vare att den tyska socialdemokratin är beredd att träda in i en storkoalition. Förra gången de gjorde det slutade det i katastrof för partiet. Det ironiska är att det i Tyskland finns en klar rödgrön majoritet men låsningarna mellan SPD och vänstern hindrar en ny politik från att se dagens ljus. 

Jag fruktar att den svenska socialdemokratin är på väg att röra sig in i samma nederlagsterräng. Det vill säga – socialdemokratin kan mycket väl hamna i regeringsställning i Sverige, men det riskerar att ske till priset av att de sista entusiasterna, de som intresserar sig för de brännande politiska frågorna inom det som är kvar av rörelsen, tappar lusten att engagera sig. Fredagens besked om blocköverskridande samarbete är förvisso logiskt om man ser det som en naturlig följd av den undfallande linje partiet valt i skatte- och välfärdsfrågor. (S) tog i höstas inte chansen att riva upp ett femte jobbskatteavdrag och missade en möjlighet att mobilisera väljare. 

Här finns också en viktig liten språkfråga. Löfven tror sig vinna poäng på att bryta upp den så kallade blockpolitiken. Det är ett negativt laddat ord. Och det finns naturligtvis en dumhetens blockpolitik, för precis som Löfven påpekar så borde det exempelvis existera en självklar överensstämmelse mellan folkpartiet och socialdemokraterna i synen på socialförsäkringssystemet. Men termen blockpolitik är mer än så: Det är det nedsättande och förlöjligande namnet på något som är och förblir viktigt i allt politisk liv och i synnerhet för breda löntagarskikt: Höger-vänsterdimensionen. 

Socialdemokratin har aldrig varit och kommer naturligtvis aldrig att bli något vänsterparti. Det är inte det. Höger-vänsterdimensionen har för socialdemokratin i första rummet alltid handlat om att hävda fördelningspolitiken som sin viktigaste profil. Men i samma ögonblick som Löfven talar om blocköverskridande lösningar med ett nyliberalt centern och ett inte längre socialliberalt folkparti riskerar partiet att förlora sina mest engagerade väljare och medlemmar. Och inte bara det: När fördelningspolitikens betydelse minskar flyttar missnöjesfrågorna upp ett pinnhål. 

Löfven och Jämtin har begått ett misstag. 

Göran Greider
goran.greider@daladem.se