Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Löfven kan aldrig uppnå någon Reinfeldteffekt

När man utomlands träffar på hyggligt progressiva människor och börjar prata politik dyker förr eller senare den där gåtan upp: Hur kunde svenska folket, undrar de, rösta fram högerregeringar som tar bort så mycket av det som var bra i Sverige? Fortfarande sitter oftast bilden av Sverige som ett jämlikt land med utvecklad välfärd kvar i medvetandet, men det är det där med högerregeringar.

När jag försöker besvara frågan och lösa gåtan hör jag på mig själv hur svårt det är att förklara hur det varit möjligt att högern vunnit två val på raken. Hur har breda löntagarskikt kunnat rösta emot sina egna intressen?

Men det finns förstås förklaringar. Den viktigaste rör de försvagade sociala rörelserna. För bara en generation sedan var Sverige på ett helt annat sätt genomsyrat av starka sociala rörelser: framförallt fackföreningsrörelsen men också ännu relativt medlemsrika partiorganisationer. På varje arbetsplats fanns åtskilliga personer som förknippades med arbetarrörelsen och så var det i varenda stadsdel, villakvarter eller hyreshusområde: Folk visste att den eller den var aktiv i någon av de folkliga organisationerna. Politik var något som bars upp av verkliga människor på nära håll.

Idag är det inte längre så. Fack, hyresgäströrelse, partiorganisation och alla andra rörelser som samverkade med dessa, såsom idrottsrörelse eller folkbildningsverksamhet, är kraftigt försvagade. Det går att avläsa i terrängen. Går man idag genom gatorna i någon av storstäderna syns knappt ett enda levande tecken eller ens en skylt som vittnar om att det existerar någon typ av kollektiv politisk organisering och på mindre orter börjar det bli likadant. Till stor del har detta också att göra med den grundläggande omvandlingen av Sverige och andra västländer från industrisamhällen till mer av tjänstesamhällen.

För en generation sedan fanns det ännu jättelika industriarbetsplatser där tusentals människor befann sig. Denna arbetarklass var betydligt mer lättorganiserad än den arbetarklass som idag är utspridd på tjänste-tundrans många små företag och där osäkra anställningsförhållanden ofta råder. Det har försvårat all form av kollektiv organisering. Och i slutändan har det utarmat vänsterns och arbetarrörelsens alla grenar.

Innebörden av detta är att politik mer och mer blivit något som äger rum i medierna. Politik är ansikten, som vi hyser tilltro eller inte hyser tilltro till. Vi lever i en åskådardemokrati. Vi buar eller hurrar på läktaren. Som politiska varelser är vi mer ensamgjorda än vad vi varit sedan tiden innan folkrörelserna uppstod under andra halvan av artonhundratalet.
Problemet är att högern inte har förlorat på denna utveckling. Moderaterna har aldrig varit och kommer aldrig att bli en folkrörelse. Idag liknar partiet mer än någonsin ett bolag i marknadsföringsbranschen. Det har en VD (Reinfeldt), en ekonomidirektör (Borg) och en personalchef (partisekreteraren). Och det räcker. Partiet behöver inte mer. I alla fall inte om dess motståndare på den vänstra halvan inte längre har några sociala tentakler ut i arbetsliv och vardagsliv.

I en ny bok, ”Reinfeldteffekten”, försöker Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler undersöka den där ”gåtan”: Varför har svenska folket i två val röstat fram en Allians som i avgörande frågor ligger till höger om majoritetens syn på välfärd och social jämlikhet? Hans svar är att Reinfeldt skickligt lyckats odla en annan dimension i politiken än sakfrågornas vänster-högerdimension. Alliansen har lyckats framställa sig själv som kompetent i en annan dimension, den som handlar om politiskt förtroende.
I senaste valrörelsen odlade Reinfeldt och hans stab fram en bild av Mona Sahlin som inkompetent och det röd-gröna blocket som regeringsodugligt. Förtroende blev viktigare än sakpolitik och höger-vänsterkonflikter om skatter eller välfärd.

Etzler har på många sätt rätt i sin analys. Gåtan får sin lösning när man inser att det så att säga faktiskt inte är av politiska skäl som Alliansen vunnit – utan av ett slags kompetensskäl.
Först monteras höger-vänsterkonflikten ner genom en serie retoriska grepp – Moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet och talar väl om välfärden – och när den konflikten bilagts odlas idén om att det viktiga är förtroendet för de enskilda politikernas personligheter.
Den strategin passar perfekt för en medialiserad era, där idépolitik är svårt att få fram på trettio sekunder i en partiledardebatt. I skydd av den strategin har sedan Alliansen i lugn och ro kunnat sänka skatter och privatisera.

Nyligen medverkade Stefan Löfven i SvT:s Agenda, för att svara på frågor om sitt utspel om blocköverskridande lösningar. Vid en avgörande punkt i intervjun deklarerade då Löfven att ingen kan definiera vad som är höger och vänster i politiken.
Han ville inte höra talas om den konfliktdimensionen. Men om han väljer den vägen då förblir den politiska debatten även i fortsättningen hänvisad till personlighetsfrågorna: Vem är bäst på att styra? Vem verkar mest trovärdig? Vem kan man lita på?

Jag förmodar att Aron Etzler menar att det inte räcker och att socialdemokratin begår ett stort misstag, som kan leda till valförlust, om man lägger sig för nära moderaterna och vägrar att ta i de brännande fördelningspolitiska frågorna. Saken är ju den att Löfven aldrig kan uppnå någon Reinfeldteffekt – då tvingas han att upplösa sin gamla väljarkår och skaffa sig en ny på den borgerliga kanten.

Etzler gör den analys som socialdemokratins ledning själv borde klara av att göra. Etzlers eget parti har det däremot besvärligare av det enkla skälet att det inte har något att definiera sig mot vänsterut – och därför i de flestas ögon lär fortsätta att framstå som ett parti på ytterkanten (trots att Vänsterpartiet i praktiken idag står där ungefär Palme stod på sin tid).
Gåtan går att förklara. Men jag menar att huvudförklaringen till att svenska folket tycks ha röstat mot sina egna värderingar och intressen är att de sociala rörelserna försvagats: Vi är som politiska varelser mycket ensammare än förut och det är det som högerns framgångar vilar på.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se