Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Malena Ernman i bejublat framträdande

Annons

Mora kyrka, 17/2

VINTERFEST
Medverkande: Dalasinfoniettan, Malena Ernman, mezzosopran, Leif Ove Andsnes, piano, Igor Levit, piano
Dirigent: Michael Schönwandt
Musik av Sibelius, Berid och Stravinskij

I en suggestivt fasadbelyst Mora kyrka, omgiven av rader av marschaller, brinnande eldar och isskulpturer, avslutades årets upplaga av Vinterfest.
Först på kvällens meny stod Jean Sibelius ”Pelléas och Mélisande”, här med ett antal satser framförda av Dalasinfoniettan – som klingar utomordentligt under dirigentfyndet Michael Schönwandt (med sin rörliga, tydliga och inspirerande stil överglänser han till och med sin tidigare dirigentkollega för de danska radiosymfonikerna: Thomas Dausgaard). Det aktuella Sibelius-verket, som här flerstädes klingar frapperande besläktat med Grieg, böljar känsligt-emotionellt men antar däremellan kraftfullt koncentrerad form.

Malena Ernman gjorde ett bejublat framträdande med ett knippe folksånger; musik från skilda kulturer orkesterarrangerade av Berio Luciano – en italiensk tonsättare (1925—2003) som vidareutvecklade tolvtonstekniken och sedan gjorde sig ett namn i Darmstadt-kretsen. Det känns inte alltigenom som kongeniala möten: folkloristisk melodik à la engelskt 1700-tal kontra utstuderat avancerad orkestermusik – men å andra sidan får sångsolisten många tillfällen att briljera.

Här fick Malena Ernman en fin möjlighet att demonstrera sitt breda uttrycksregister – men också att på olika sätt spela ut den dramatiska ådra hon så gärna lägger i dagen. Sångmässigt en hel del ekvilibristik: ena stunden operamässiga koloraturer, nästa drastiskt folkloristiskt à la Lena Willemark på utflykt i fäbodmusik. Andra gånger folkviseljuvt ungefär som Andreas Scholl på cd:n ”Wayfaring stranger” – i åter nästa sång mötte en mer kärv uttrycksfullhet, lite i stil med Buffy Sainte-Marie.

Som effektfull avslutning på en festival som lagt vikt vid musik som ”rit” framfördes Stravinskijs ”Våroffer” – hundra år efter premiären (Le Figaros kritiker avfärdade kompositionen som ”rent barbari” och Puccini, som satt i publiken, betecknade Stravinskij som ”en galen man”). 1913 fick polis tillkallas för att stävja den upprörda publiken – men i Mora hundra år senare steg jublet mellan kyrkvalven.
Här spelades verket i Stravinskijs sällan framförda version för två pianon. Leif Ove Andsnes och Igor Levit, sittande mittemot varandra bakom varsin flygel, var båda fantastiska i detta minnesvärda framförande, där bländande teknik och överdådig överblick präglade spelet.
Den konstmusikvärld som under den ”gyllene
epoken” utspelats inom ganska fasta ramar skakades – ett år innan första världskrigets utbrott – grundligt av Stravinskijs experiment med tonalitet, metrik, dynamik och dissonanser.


Björn Gustavsson
kultur@daladem.se