Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Malungs egen Allan Karlsson - från Franco till Sovjets fall

/
  • John-Christer Åhlander kanske borde hamna på bokhyllan själv, då hans livsöde är en lång historia att berätta.

Måhända så är han inte 100 år ännu, och han spränger inte toadass med dynamit. Men John-Christer Åhlander har som diplomat och ambassadör råkat få ett mycket spännande liv.

Annons

John-Christer Åhlander har lyckats med att vara på rätt plats vid rätt tid. Lite som den fiktiva huvudpersonen Allan Karlsson ur Jonas Jonassons roman "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann".

Ja beroende på hur man ser det, men för John-Christer har det varit ett spännande arbetsliv.

Han började på Utrikesdepartementet 1971, och åkte som diplomat till Madrid, den ökända Francos Spanien, mitt i diktaturen.

– Vi hade officiellt dåliga förbindelser med Spanien, men det var ett livaktigt samhälle. Det förekom en politisk diskussion som vi inte trodde fanns. Det var värre i Pinochets Chile, berättar John-Christer.

Från askan ur elden så fick John-Christer åka till Chile 1975. Kuppen hade varit två år tidigare då president Salvadore Allende mördades. Augusto Pinochet och hans militärer hade absolut kontroll.

– Oliktänkande vänstermänniskor jagades som villebråd. De fick gömma sig för att inte fängslas, torteras och i många fall avrättas. Varje dag fick jag sitta och tala med folk som ville fly till Sverige, berättar han.

Men de sista tjugo åren av John-Christers arbetsliv befann han sig i vad man kan förvänta sig vara lugnare platser, så som Östeuropa. Särskilt lugnt blev det inte.

I Moskva mellan åren 1987 och 1992 fick han i stället bevittna Sovjetunionens fall.

– Det var en intressant period med glasnost och perestrojka. Innan perestrojkan så fick ryssar normalt inte träffa utlänningar. Men så blev det plötsligt möjligt att träffa vanliga ryssar som inte hade några baktankar som att fråga ut en och rapportera till hemliga polisen.

– Den andra kuppdagen 1991 åkte jag till parlamentet. Plötsligt uppmanade högtalarna kvinnor och barn att lämna byggnaden då den skulle bombas. Jag tog mig ut småspringandes, och tittade upp för att se om bombplanen var på inkommande, berättar han, utan tillstymmelse till oro i rösten.

Tvärtom, han verkar gilla när det händer saker. Parlamentet bombades aldrig, men det var en oförglömlig upplevelse.

Vid millenniumskiftet blev John-Christer ambassadör i Slovenien. Några år därefter hamnade han i Ukraina, strax före orangerevolutionen. 2010 gick han i pension och han slapp uppleva det nuvarande inbördeskriget.

John-Christer har aldrig skaffat en familj. Diplomat-livet är krävande, men han skulle göra samma sak igen om han fick välja.

– Jag har aldrig ångrat det. Mitt jobb har haft en stor variation. Men det viktigaste har varit att hjälpa svenskar i svårigheter. Det kan gälla en olyckshändelse, eller behov av polis eller advokat. Det har varit några oerhört komplicerade och djupt gripande mänskliga fall genom åren, berättar John-Christer.

Ibland saknar han sitt jobb. Men han är född i Malung, och har sina rötter här.

Det var dags att bo i ett mindre samhälle med alla de fördelar en mindre ort har. Nära till allt och alla.

Själv säger han att hans diplomatdagar är över. Men vem vet. 2014 ringde New York Times för att fråga John-Christer vad han tyckte om Porosjenko som just blivit president i Ukraina. Hetluftens dagar kanske inte är förbi.

Läs också: John-Christers engagemang i den årliga sockenboken

Läs mer om Malung-Sälen här

Annons