Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mammutar i kulturen

Vi lever i en tid där stora manliga egocentriska mammutar än en gång släpps lösa i offentligheten. Det handlar om Karl Ove Knausgårds självbiografiska epos i sex band, totalt omfattande närmare 4 000 sidor.

Annons

Det gäller den svenska dramatikern Lars Norén som ger ut sina dagböcker i stora omfångsrika band tryckt på Bibelpapper. Tunna som flor. Varför? För att understryka att vi har med en Gudsgestalt att göra, någon som befinner sig så högt upp att han icke kan ifrågasättas eller kritiseras för sina handlingar.

Han positionerar sig, sparkar på andra offentliga personer och på människor som är beroende av honom, som måste vistas i hans absoluta närhet, som skall ge kropp och gestalt åt hans uppdiktade dramatiska verk. Rädslan och osäkerheten inför den andre blir samtidigt ömsesidig. Det är ett sorgligt skådespel.
Jag läste Karl Ove Knausgårds två första delar och fann dem välskrivna, intressanta, djuplodande och äkta. Sedan började mitt intresse svalna i takt med en alltmer kritisk syn på hela verket. Uppgörelsen med den försupne fadersfiguren, det självutlämnande späkandet, den manliga driften efter kvinnan, det stora förlösande knullet var ju knappast någon ny omstörtande innovation i litteraturhistorien.

Min kamp är framför allt en typisk tidsmarkör. Han vill vara chickt icke politiskt korrekt. Då passar det utmärkt att leka med Adolf Hitlers Mein Kampf ungefär 65 år efter Andra världskrigets slut. Problemet är att Karl Ove Knausgård inte är en lika skarp teoretiker som stilistiskt gestaltande av det grå vardagslivet.
I en intervju har Knausgård bland annat sagt att han grubblar över friktionen mellan individ och kollektiv, och att detta är en av anledningarna till att han är intresserad av Hitlers ideologiska manifest. Detta har fått Odd-Bjørn Fure, ordförande för centrum för studier av förintelsen och religiösa minoriteter, att reagera. Fure har svårt att förstå varför Knausgård för fram en så politiskt känslig text i ljuset.
– ”Mein Kampf” är en politisk pamflett som har fungerat som bakgrund till världshistoriens största förbrytelser. Kanske säger det något om storleken på Knausgårds jag, att han använder den, säger Odd-Bjørn Fure.

Karl Ove Knausgård är ingen författare som skriver från ett klassmässigt perspektiv. Han är knappast heller någon kritisk röst i samhällsdebatten. Han är sig själv närmast, ett privatiserat berättarjag. Kärleken till sig själv är ett tidlöst tema. Det visste Moliére redan på sin tid när han skrev komedin Misantropen.
Så här står vi nu med våra manliga så kallade konstnärsgenier. Den ene vill koppla ihop sig med Adolf Hitler, en av historiens största förbrytare. Den andre med Bibelliknande dagböcker. Under tiden refuseras andra berättelser om vår verklighet, sådant som inte anses vara värt att samtala om, inte minst på kultursidorna.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se