Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Man blir engagerad”

De hjälper de papperslösa, ger dem råd och hjälper till med det mest nödvändiga för de som står utanför det svenska systemet i länet. De är gruppen som hjälper de asylsökande.
– Vi är en underjordisk grupp utan att egentligen vara det, säger Johan.

Gruppen heter Borlänge Asylkommitté och finns i Borlänge, men liknande verksamheter finns spridda över hela länet och riket. De är en samling engagerade människor, som försöker hjälpa asylsökande att få uppehållstillstånd i Sverige.
Johan är en av dem som är verksam i Borlänge. Han är även den som har försökt att hjälpa Bashir, som ska utvisades till Afghanistan i förra veckan.
– Man blir engagerad. Men det var första gången som jag har varit med om att någon måste åka hem, vilket är jättehemskt, förklarar han.

Gruppen, som består av runt 15 personer, tillbringar åtskilliga timmar av sin egen tid för att hjälpa familjerna. De läser igenom ärendena, läser igenom alla papper som skickats mellan myndigheter och advokater. En del utdrag från läkarjournaler blir det också.
Men det hjälper inte alltid. Och oftast får de asylsökande kontakt med gruppen då personen redan fått avslag.
– Problemet för de asylsökande är att de aldrig får prata med dem som faktiskt fattar besluten, förklarar Johan.

Tillsammans försöker de att hjälpa de asylsökande både med boende, kläder, mat och leksaker.
– Det svåraste är att få ihop pengar till det.
Pengarna får de in via olika fonder, kyrkor och genom gåvor från privatpersoner. De söker och försöker samla in. En del pengar och saker skänker de också själva. Just mat och hyra är det som kostar.

Men verksamheten tar mycket kraft av gruppen, speciellt då varje medlem har flera fall att ta ansvar för. Även om de inte kan hjälpa alla, så kan de åtminstone ge råd. För att hålla verksamheten vid liv, och för att hålla kolla på ärendena, så samlas gruppen en gång i månaden.
Under mötena talar de generellt om sina ”fall” som de kallar det, delar erfarenheter, planerar för framtiden. De diskuterar de asylsökandes framtid och hur det går för dem.
Andra frågor som diskuteras är hur gruppen ska ordna bostad, kläder, betala tv-avgiften, hur mycket pengar familjerna ska få till mat, hygien och dylikt per månad.
– Kläder får vi en hel del av. Det vi möjligtvis måste köpa är skor, förklarar Johan.

Det är många asylsökande som tar kontakt med verksamheten, främst genom att de tipsats av andra som fått hjälp, och några av de sökande är så kallade ”dublin-ärenden”.
Det är uttryck som grundar sig i Dublinförordningen, vilket betyder det att man inte får söka asyl i Sverige, om man sökt i ett annat EU-land först. Detta gör det extra svårt för de asylsökande att få permanent uppehållstillstånd, eftersom de aldrig prövas i Sverige.
Men gruppen fortsätter ändå. När Johan berättar om vad som driver honom att fortsätta, får han tårar i ögonen.
– När man en gång fått kontakt med dessa människors utsatthet, så vet jag inte vad som skulle få en att bortse från det. Att få vara med och göra något som gör skillnad – det är det som driver oss.

Sofie Lind
sofie.lind@daladem.se

Fotnot: Johan heter egentligen något annat.