Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Människan – ett kugghjul i maskinsången

Annons


Lars Dahlström
Människan bakom stålet
Dokumentära bilder
Gamla Meken, Smedjebacken
Utställningen pågår till 15 augusti

Jag somnar och vaknar till ljudet av järnverkets eviga slammer. Skorstenspiporna har stått där i evighet. Under dygnets vakna timmar bildar järnverket ett sorlande ljud i bakgrunden. Det lever, andas, frustar, spottar och fräser. Det är maskinsången som ljuder. Järnverket är bygdens hjärta, dess blodomlopp, utkomst och möjlighet. Här skapas stommar och konstruktioner i armeringsjärn som kommer att överleva oss alla. Därinne dånar det av människor som torkar svetten ur pannan, som svär och drar en dålig vits vid fikabordet, som grälar och skrattar tillsammans. Den som lämnar stålverket efter många års arbete gör det med saknad.

Det är svårt att ens föreställa sig Smébacken utan sitt järnverk. Men tiderna förändras. Allt färre jobbar på bruket. Förr knegade här som mest cirka tusen arbetare. Nu är det bara några hundratal kvar. Färre händer och fötter skall göra mer. I goda tider maximeras vinsten genom ständiga effektiviseringar. I dåliga tider sparkas folk ut genom grindarna. Det drabbar främst de unga men även gamla trotjänare som får gå hem i förtid, ett slags frivillig tvångsåtgärd.

Nu finns möjligheten att beskåda några av industriarbetarna som fortfarande finns kvar i järnverkets olika katedraler. Fotografen Lars Dahlström från Insjön har varit professionell fotograf i mer än 30 år. I vintras knatade han omkring på stålverket och dokumenterade arbetet. Under sommaren visas ett antal av hans bilder i Gamla Meken.

När människorna tar steget in på industrin lämnar man den civila identiteten åt sidan. Man säljer det man har, sin arbetskraft. Man får arbetsoverall, skyddshjälm, stämpelkort och anställningsnummer. Sådan är den grundläggande och klassiska motsättningen i samhället. Vissa vill inte kännas vid detta faktum. Man gör det man blir tillsagd att göra. I slutet på månaden kommer lönen som mildrar och skapar förutsättningar att drömma om andra ting när nattskiftets tunga timmar skall avverkas. Det kan vara en ledig dag med båten Barken.

Vissa har större ansvar än andra. Vissa står lite längre ned i hierarkin. Stämningen kan vara både rå och hjärtlig. Smeknamnen härskar. Så håller man reda på varann. De rätta namnen kan för vissa utplånas helt. Räven, Grävling, Pinnen. Så har det alltid varit. En besökare som aldrig satt sin fot på en industri utbrast "att bilderna var hämtade från helvetets förgård". Det är förstås en riskfylld miljö. Man kan förolyckas eller skada sig för livet.

Men att kalla det helvetets förgård är en grov överdrift. För många är arbetet allt oavsett typ av daglig syssla. Det finns en särskild sorts arbetsgemenskap på verkstads- och vårdgolven, en yrkesstolthet som saknar ord. Den bara uppstår i det dagliga kollektiva arbetet och i kampen mot knäppa chefer som ändå inget begriper mer än statistik och siffror.

Jag känner till en del ansikten, möter dem i matvarubutiken, en del vet jag även namnen på. Bilderna befolkas av män men även en och annan kvinna låter sig porträtteras. Många har familj, barn, villa, trädgård, Volvo, båt och husvagn. Verklighetens folk som inte åker till Almedalsveckan utan hellre följer matcherna i Fotbolls-VM.

Här möter vi människorna sådan som de måste vara och se ut för att över huvud taget kunna hantera jobbet. Det pratas om ett samhälle som lämnat industrialismen bakom sig men denna dokumentation visar att det ännu finns kvar. Skillnaden är att industriarbetet hamnat i den mediala tystnaden. Det är länge sedan en majoritet av journalisterna ägnade sig åt arbetslivs- och arbetsmiljöreportage. Åtskilliga har omskolats till ekonomijournalister och intervjuar hellre vd:ar och styrelsefolk samt läser högt ur kvartalsrapporterna än pratar med fackliga ombud och med folk på golvet. Det är också ett sätt att skildra Sverige av i dag som om arbetarklassen inte längre existerade.

Lars Dahlström håller sig inom ramen för uppdraget. Han varken förskönar eller svartmålar den dagliga tillvaron på stålverket. Det är lätt att förstå hans fascination över de olika kontrasterna i ljus och mörker. Den fotografiska utmaningen har varit stor. Kraftkällorna är många. Den lilla människan, den livs levande kuggen i en gigantisk industrihangar skapar känslor av svindel. Christoffer Larsson står framför krokarna till tappningstraversen. Håkan Eriksson övervakar tappning vid ljusbågsugnen.

Dahlström har kommit vissa ansikten mycket nära. De är på en gång mycket närvarande men också dröjande. Vad jag däremot saknar är alla mustiga berättelser om arbetet och gemenskapen, om livet och drömmarna som hade kunnat göra varje människa mera fullkomlig. Det känns som om fotoutställningen bara är en början på något som skulle kunna utvecklas ytterligare i både ord och bild. Den skulle kunna bestå av mer maskinljud och mer av mänskliga röster som med egna ord kan berätta om arbetet och livet mellan nattskiftet och sömnen.

ULF LUNDÉN