Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Raihle: Tre par glasögon och en krossad dröm

Häromdagen var det dags för mig för den årliga synundersökningen som ingår i mitt leasingavtal. Japp, jag leasar glasögon. Det är sånt man gör när man inte har råd att leasa en bil. Tre par dessutom! Fast jag använder bara ett.

Eftersom jag sett dåligt ända sedan jag var liten har jag varit på en hel del synundersökningar genom åren. Träning ger färdighet sägs det, men när det gäller synundersökningarna blir jag sämre för varje år som går.

Jag blev välkomnad av en vänlig kvinna som visade mig vägen in i rummet där mina ögon skulle få visa vad de går för. Hon berättade om kunden som var före mig. Han var tydligen kapten för något stort fartyg och hade berättat att han snart skulle köra en transport genom Suezkanalen. Tyvärr hade han svårt att skilja på höger, vänster och rakt fram men det skulle inte vara någon fara trodde han.

Efter kallpratet började allvaret, då var det dags att titta på bokstäver och läsa högt. Efter att ha kunnat se bokstäverna på översta raden fick självförtroendet sig en liten boost. Jajamensan! A! F! B! Ö! Rätt på varje bokstav, jag är på gång.

Sen klickade hon på fjärrkontrollen och nya bokstäver dök upp på tavlan. Nya, mindre bokstäver. Och jag kisade, blinkade och ansträngde mig men svek både mig själv och henne när jag chansade fel på bokstäverna längst ner. Är det ett C? Eller kanske ett O? Det kan vara ett G också.

Hon tog fram nya bokstäver igen och frågade om jag kunde se någonting då men ack, nya bokstäver nya besvikelser. Till slut när jag satt där utan att se bokstäverna kände jag inte bara besvikelse för att mina ögon svek mig, jag kände skuld. Jag började be om ursäkt för mig. "Där nere kanske det är ett F, eller ett K? Förlåt, jag ser inte, sorry”.

Hon tog fram nya bokstäver igen och frågade om jag kunde se någonting då men ack, nya bokstäver nya besvikelser.

Det är ju också ett sätt att leva sitt liv på, betala flera hundra kronor i månaden för att man har dålig syn och sen sitta och be om ursäkt för det på synundersökningen.

Nästa moment i undersökningen gick ut på att jag skulle titta genom olika glas med styrka jämföra dem mot varandra för att hitta de som passade just mig bäst. Ibland när jag sa att det ena alternativet var bättre än det andra hummande hon tveksamt, då bad jag om att få se alternativen igen och svarade det andra alternativet. Efter ett tag började jag fundera på om hon verkligen undersökte mina ögon eller om hon undersökte hur länge hon kunde få idioten i stolen att säga "alternativ ett är bättre än alternativ två!” när alternativ ett och två egentligen var samma men jag satt lydigt på min plats och svarade.

När jag äntligen trodde att det var över höll hon fram en pappskiva med myrornas krig som motiv. Svarta och vita prickar i ett kaos. Hon frågade om jag såg figurerna, jag frågade om det ens fanns några figurer? Hon insisterade på att det fanns fyra figurer men jag var tvungen att göra henne besviken än en gång och erkänna att jag inte såg en endaste figur. Det berodde på att jag hade dåligt djupseende berättade hon och om jag förstått det hela rätt har djupseende med avståndsbedömning att göra.

Hon frågade om jag såg figurerna, jag frågade om det ens fanns några figurer?

Hur jag har livnärt mig på att köra travers i flera år utan ordentligt djupseende har jag ingen aning om, men kanske upptäckte jag min talang i livet samtidigt som jag förstod att mina ögon skulle stoppa mig från att förädla talangen. Precis som gamla fotbollsspelare kan prata om vilka otroliga spelare de hade varit om det inte vore för just den där skadan som förstörde karriären kan jag prata om vilken otrolig traversförare jag hade kunnat bli om det inte vore för det där med djupseendet. Visst gör det ont när knoppar brister och drömmar går i kras.

När jag till slut lämnade lokalen tänkte jag på min vän som skaffade glasögon när han var runt 28 år. Han kanske har fallerat på sista raden med bokstäver en gång i sitt liv, han kan säkert se figurerna på pappskivan, han har aldrig blivit retad på skolgården för han haft glasögon, han har inte växt upp med att prova ut nya bågar i butiken och tyckt han sett förjävlig ut i alla men när han till slut var tvungen att skaffa glasögon så blev han om möjligt ännu stiligare. Då gled han in i glasögonlivet från vänster och såg inte bara smart ut i glasögon, han var snygg ut också! Likt män som blivit nyfrälsta feminister så fort de får en dotter fick jag plötsligt en helt ny förståelse för varför vissa pratar om kulturell appropriering.

Och så kan man väl sammanfatta min timme hos optikern. När jag kom dit hade jag tre par glasögon, när jag lämnade hade tre par glasögon, en krossad dröm och en ny syn på kulturell appropriering. Vilken grej!

Marcus Raihle