Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maria, 18 år: ”Jag vill verkligen inte äta”

På Dala ABC sitter flera personer samlade kring ett köksbord.
Framför dem står tallrikar med mat.
Men här har alla besökare en sak gemensamt.
– Jag vet att jag behöver maten för att kunna leva men jag vill verkligen inte äta, berättar Maria Dölhed.

Annons

Dala ABC är den enda ätstörningskliniken i länet. Hit kommer personer från hela Dalarna. Ung som gammal – tjej som kille.
Maria Dölhed, 18 år, är en av besökarna och brukar promenera över till Dala ABC tre dagar i veckan.
Hennes sjukdom är så pass långt gången att hon vanligtvis ligger inlagd på avdelning 60, som är en specialavdelning under vuxenpsykiatrin.

Det är viktigt att poängtera att Maria är medvetet att hon inte mår bra.
Hon vet att hon är för smal, att hon måste äta.
Ändå tar det emot att försöka tugga i sig potatisen vid lunch.
– Jag tänker på alla detaljer. Jag tänker att allt ska få mig att gå upp i vikt. Jag är rädd för att dricka mjölk, vilket jag drack tidigare.
Som alla andra bär också Maria på drömmar om en familj, att göra karriär inom den sport hennes hjärta bultar allra starkast för.
– När jag var fem år sa jag att jag ville vinna vasaloppet, det var min största dröm, berättar Maria.
Men just nu måste det vänta. Maria är sjuk. Hon har anorexi.
Och kampen mot den fortsätter varje dag.

– Jag visste alla fakta om anorexi innan jag blev sjuk, jag visste allt. Men jag visste inte hur det kändes. Att man kunde känna så här när man hade en ätstörning. Att den var så stark, att man inte vill äta, att det inte ens går att äta en pytteliten smörklick på smörgåsen längre. Man fixerar kring varenda detalj.
I flera år har hon kontrollerat sitt matintag. Ingen annan tänkte på det – hon tränade trots allt, siktade mot högsta nivån inom längdskidåkningen.
– Svälten var någonting jag verkligen kunde kontrollera, när ingenting annat gick att kontrollera. Dessutom bedövades man av att svälta hjärnan. Den bubblan var väldigt trygg att vara i.

I våras avstod hon från att äta i perioder, men i juli vägrade hon helt. Svältande tillsammans med andra psykiska faktorer ledde till slut att Maria tappade kontrollen.
Sedan i augusti har Maria befunnit sig i på avdelning 60 i Falun. Det var genom dem som hon senare fick kontakt med Dala ABC.
Där träffar hon andra som drabbats. Pratar om sjukdomen. Pysslar.
– Sen sitter vi och äter tillsammans. Det känns som om Dala ABC har en bättre förståelse för anorexi än på avdelning 60, säger hon.

För det är inte bara att börja äta, förklarar Maria.
– Många har förutfattade meningar om sjukdomen och man önskar att man inte var i ”den gruppen”. För ingen förstår och man blir aldrig förstådd. Det känns som om de flesta bara tycker att det är en konstig sjukdom. Ingen fattar att det är en riktig sjukdom. Men jag ser det som en psykisk sjukdom. Man kan inte säga åt hjärnan att ”sluta bete dig sådär”.

Trots att hon är inlagd fortsätter Maria att undvika få i sig näring.
Ofta vägrar hon äta. Väntar ut personalen. Och så fortsätter det under alla måltider tills det är det för läggdags.
– Jag vill bara gå och sova så fort som möjligt.
– Därför är det skönt att gå till Dala ABC några dagar i veckan, så man kommer bort från sjukhusmiljön ett tag. ABC har det väldigt ombonat och hemtrevligt. Det kan vara skönt att ligga där och bara ta det lugnt och sova.

I stället för att fokusera hela vården på själva ätandet, önskar Maria att hennes välbefinnande i stället skulle få större utrymme.
En vägran att äta bottnar oftast i något annat, menar hon, och därför tror hon inte att tillfrisknandet sker genom att tvingas i mat.
– Det gäller att hitta något som driver en till att vilja äta. Sen gäller det att gå till grund med vad som utlöste det från början.
För henne är motivationen längdskidåkningen.

Men att titta på tävlingar på tv:n är lika motiverande, som smärtsamt, förklarar Maria.
I stället försöker hon ta en dag i taget.
En dag i taget mot välbefinnande och mot att bli frisk och att kunna åka längdskidor igen. Men det är långt kvar dit, menar Maria.
– Innerst inne så säger jag ”när jag blir frisk”, så jag tror ju att jag ska bli frisk och kunna åka längdskidor igen. Och alla säger att de flesta blir friska och det vet jag också. Det känns som om jag ska bli frisk. Men samtidigt, nu, så vill jag inte bli det. Det finns liksom inte på kartan att jag vill det just nu. För jag vill inte börja äta.

Oavsett hur långt det är kvar, så förklarar Maria Dölhed att vägen till tillfrisknande börjar med en sak:
– Det sista jag vill säga till alla som fastnat i en ätstörning är att de ska söka hjälp direkt. Det går inte att bli frisk på egen hand. Man måste få hjälp. Ju tidigare du söker hjälp, desto lättare kan du bryta trenden.

Sofie Lind
sofie.lind@daladem.se