Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Maria Hamberg: När arbetare inte längre arbetar blir vi mindre värda

Vi har egentligen vetat det hela tiden. Att vi inte räknas för något. Vi förväntas komma och gå när de har sagt åt oss att göra så, vi förutsätts att jobba och hålla käften mellan sju och fyra. Inte ställa till med problem, utan tysta och fogliga göra vad vi är ”satta att göra”. Det är vår lott här i livet, att arbeta. En livsnödvändighet för att få tillräckligt mycket pengar på kontot så att vi har råd att betala hyran och fixa mat till oss själva och våra barn.

Det är en slags överenskommelse. Majoriteten av människor i ett samhälle upprätthåller produktion och samhällsservice utan att göra mycket väsen av sig. Och så länge som vi håller vår del av överenskommelsen är allt gott och väl. Vi går fram och tillbaka till arbetet, vi lämnar våra barn på dagis och fritids, vi betalar vår skatt och röstar vart fjärde år. Vi kallas medborgare och de säger att det är på såna som oss som samhället vilar.

Men om det blir något fel i maskineriet, om fabriken där vi dragit vårt strå till stacken inte vill vara med längre. Om de som bestämmer beslutar sig för att stänga våra möjligheter till att göra rätt för oss, då blir vi som i vanliga fall är rätt osynliga plötsligt betraktade. Uppifrån. Som arbetslösa blir vi problem. Kostnader. Som långtidsarbetslösa blir vi bidragstagare. Utanförstånde. Vi står utanför produktionen och innefattas inte på samma självklara sätt i gruppen medborgare. Man börjar ifrågasätta vår rätt att få försörjning.

Om vi skadas eller blir sjuka, om vi för att kunna fortsätta leva måste hålla oss från att gå till jobbet varje dag då blir vi också problem. Då kallas vi långtidssjuka och får inte bli för många. Därför har de satt ett tak för hur många av oss som får vara sjukskrivna så länge som det tar att bli friska. Vi som inte kvalar in får klara oss bäst vi kan. Vi som inte kvalar in betraktas närmast som parasiter, som att vi genom vår oförmåga att göra rätt för oss förlorat våra medborgerliga rättigheter.

Så fort vi arbetare inte längre arbetar blir vi mindre värda. Då belastar vi systemet. Med vår pension, förtidspension, sjukersättning, sjukpenning, föräldrapenning, A-kassa, socialhjälp. Och som de bidragstagare vi då blivit blir vi misstänkliggjorda, vi kan vara fuskare, myglare, lurendrejare... Skurkar, kort sagt.

Alla är vi potentiella missbrukare, misstänkta för att inte följa lagen, för att inte vara de laglydiga medborgare som vi borde vara. Därför har det inrättats en mängd olika kontrollsystem. Den som blir påkommen med någon felaktighet straffas hårt. Därför fortsätter vi som aldrig blir omskrivna med namn och titel att göra vårt bästa. Och hoppas att det ska ordna sig.

Men om vi en dag inser att det inte kommer att bli som de lovat. Om vi börjar agera. Om vi går samman och demonstrerar. Om vi tar politiken i egna händer, som gruvarbetarna på sextiotalet, skogsarbetarna och städerskorna på sjuttiotalet eller som nu innevånarna i Sollefteå, då blir vi i maktens ögon farliga. Upprorsmakare. Nästan kriminella.

Själva upptäcker vi att vi växer som individer. Med handlingskraften och enigheten följer självkänslan och solidariteten.

LÄS FLER KRÖNIKOR AV MARIA HAMBERG:

Nu är framsidan av året

Att bli sedd ger livet mening