Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maria Sveland tar itu med hatet

”Så Maria Sveland är det inte snart dags att ladda hagelgeväret, spänna hanen, stoppa in pipan i munnen och trycka av ? Så att både du själv, dina barn, din före detta man och alla vi övriga slipper höra din falskspelande bitterfitta. Det vore en välgärning för oss alla.”

Annons

Hatetav Maria Sveland.Utgiven av Leopard förlag.


Detta är ett av alla inlägg som kom när Maria Svelands bok om skilsmässor ”Happy, Happy” publicerades. Naturligtvis är avsändaren anonym, män som hatar har tagit sig rättigheten att få vara anonyma, för det är så som fegheten uppträder. Det var inte några speciellt radikala tankar som Maria Sveland förde fram i ”Happy, Happy”, inte i ”Bitterfittan”heller , det var bara självklara grundläggande rättigheter om att få älska och leva jämställt.

Nu ger hon ut ”Hatet” en bok om antifeminism. I den tar hon upp enskilda fall om kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Den är också en dagbok där hon beskriver hur hatet drabbar henne, ger henne ångest, rädslan för att någon ska göra hennes barn illa. Jag blir starkt berörd och jag beundrar henne och är glad för att hon vågar.
Att skuldbelägga kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp är en gammal historia. Inom äktenskapet var våldtäkt inte straffbart ända fram till 1965 – i vår lag. I dagarna har vi också kunnat läsa i media om den 15-åriga flickan från Maldiverna som fått 100 piskrapp för att hennes styvfar har våldtagit henne.

Maria Sveland beskriver också hur det gick till när Feministiskt initiativ bildades. Om viljan att skapa ett feministiskt parti som skulle ha politisk makt och inflytande. Det var 2005 och även den självklarheten väckte upprörda reaktioner. Staffan Wictorin skrev i Kvällsposten: ”Feministiskt initiativ i all ära men, handen på hjärtat, måste de vara så fula?”
”Hatet” är en bok som man inte bara måste läsa, vi måste dessutom göra något åt det som hon beskriver. Det kan bara inte få fortgå. En dag kom det ett brev med den övriga posten till Maria Sveland. Ett helt vanligt vitt kuvert.
”Maria Sveland , du får ett ultimatum: Antingen säger du upp dig från DN, lämnar offentligheten och lever ditt patetiska liv anonymt i någon förort och försörjer dig på knegarjobb på McDonalds. Du ska även ringa Mensa och be att få göra ett test så att du får papper på din mentala underlägsenhet vilket är förklaringen till dina förvirrade skrifter! Eller också så är du beredd på krigsförklaring där du aldrig någonsin kan känna dig trygg, en dag kommer jag personligen att skära halsen av dig och lämna kniven uppkörd i fittan.

Till skillnad från dig är jag begåvad med intelligens, jag fattar att du till en början kommer att söka skydd, men ju längre tiden går desto större risker kommer du att ta, då du inbillar dig att du är i trygghet. Men den tryggheten är inbillad!! Jag kommer att mörda dig när du minst anar det!!! Att få sitta 12 år på Kumla-hotellet vore en ära snarare än ett straff! Valet är ditt. Ovänliga hälsningar från Breiviks fanclub.”
Jag mår illa! Det är ofattbart att män att kan spy ur sig hat som detta. Vad är det för sorts människor? Vad kan man göra? Hur bemöter man hat som detta? Maria Sveland har en del förslag:” att kartlägga antifeminismen och analysera dess beståndsdelar och dess ideologi. Ett annat sätt är att studera andra frihetsrörelser och se hur de har åstadkommit en förändring”
Förändringar kommer inte utan kamp, menar Maria Sveland, och trots alla hatbrev är det inte rädsla hon förmedlar i sin bok, utan kamp, uppror. Hon är till skillnad från hatarna nyanserad och analytisk, hon beskriver sin rädsla och sin ångest också, men det finns inte på kartan att ge upp. Kämpa!! Den glöden lyser från bokens alla sidor!

Yvonne Gröning

Annons