Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med fest och lust skall skid-VM säkras

Annons

Skid-VM 2013 pågår för fullt. En huvudlöst stor delegation från Falun har åkt dit för att lära sig. Här kan vi berätta hur det går till i Falun 2015. Det börjar med svulstiga tal och bön på Stora torget, fortsätter med galamiddag på Lugnet. Och slutar...?kultur

Det är en afton i februari i Falun 2015, och skid-VM skall invigas. Den saktmodigt skattebetalande allmogen har talrikt samlats på Stora torget för att uppleva starten på den tilldragelse (ursäkta, vi säger event, rättar VM:s arrangemangsdirektör Rony Forsberg med modern språkförbistring) som skall lyfta Falun, ja, hela Dalarna, ur de globala lågkonjunkturernas armod och veklagan.
Det stiger ett förväntansfullt sorl ur dalska hjärtans djup, men sorlet är blandat med ängslan: Räcker de skattemedel vi redan satsat? Tålmodigt står folk på torgets fotvrickande kullerstenar och vet inte ännu om det blir till att lika tålmodigt finna sig i en vacklande kommunal ekonomi.

Kändisar, beslutsfattare, investerare med så kallat globalt nätverk, idrottsstjärnor, ministrar och ekonomiprofessorer har uppbådats för att visa hur mycket de tror på denna satsning och för att ge föraningar om en gyllene framtid som enligt vad sportreportrarna säkert kunnat fastslå förväg snart nog skall beseglas med många svenska guldmedaljer i skidspåren. Svenskarna äro bäst. Eljest är det vallans fel.
Himlen ligger lågt och luften är fuktigt grådaskig. Icke ett snökorn har skådats sedan månader tillbaka, men estradens plastgirlander i naturens friska gröna färg har sprejats vita och ligger likt spunnet socker inför denna mumsiga tillställ... hm, detta event.

Rådhusets fasad lyser gulgrumlig i den disktrasedävna väderleken. Folk undrar om ljuset föreställer solen stigande eller sjunkande. Strunt samma. Det skall bli drag i staden. På kvällen är man på väg ut, på morgonen på väg hem. Nu gäller det att haka på, som Falupartiets Sten H Larsson sagt. Krogarna får inte stänga klockan 20 på söndagarna.
Äldre rödbrusiga män ända högt upp i Rotary och så erinrar sig, tyst så att inte frugan hör, vilken förnöjelse det var vid 1974 års skid-VM med porrklubbarnas strumpebandsröda ljus och uppknäppta betagenhet.
Kristine kyrka står rödrodnande, som blyges hon över mästerskapens breda villor, och själva tornet förlorar sig snart uppe i ett töcken ungefär som när teologer skall förklara det utlovade himmelriket och VM-tillskyndarna det kommande ekonomiska paradiset.

I sakristian sitter biskop Thomas Söderberg, en tid kyrkoherde i Svärdsjö, och grunnar över sin VM-predikan. Mitran har han ställt över en kvarglömd tombutelj nattvardsvin, och kräcklan ligger pekande på bordet, mot torget till, likt Leif G W Perssons stödkäpp när denne i teve fnysande åt alla dumskallar, särskilt poliser, förklarar hur samhällslivets fördärvare skall avslöjas, sällan dock skattegangstrar.
Biskopen söker något med maning och tacksamhet, något som får envar att känna sig god och behjälplig, ty skid-VM behöver allt stöd av så kallat vanligt betalande folk. Predikouppgiften är vördnadsbjudande, och handen skälver av iver när han bläddrar i Skriftens tunna blad.
Matteus 19:30. De sista skola bliva de främsta. Det strider mot idrottens idé, även om det är rätt eftersom förlorarna betyder mest. Utan dem skulle segraren inte vinna. Här, då. Markus 10,25. Det är lättare för en kamel att gå igenom nålsögat än för en rik att gå in i Guds rike. Nej, nej. Sponsorerna få icke chikaneras.
Biskopen vänder bladen försiktigt, sökande det sanna ordet. Matteus 3:7. I huggormars avföda. Milde Fader. Tillgift. Förlåtelse. Nåd. Djävulen klorar med sina röksvärtade naglar. Vidare i texten. Matteus 12:34. I huggormars avföda. Igen. Han tar sig åt hjärtat. Frestarn lägger snaran där du minst förmodar faran. Nähä, du Hornpelle, inga utpekanden. Vår Herre vill sätta sin tjänare på prov. Biskopen är på sin vakt. En dag som denna skall tacksägelse råda.
Här har vi det. Markus 12,41. Änkans skärv. Andra lägger av sitt överflöd, änkan av sitt armod. Hon skänkte mest. Ingen har emellertid nog av sitt överflöd utan alla vill ha mer. Alltså kan alla likt änkan vara goda givare, och sponsorer, riskkapitalister, företagare och donatorer känner sig ha gjort en välgärning. Det faller sig självt att återge Apostlagärningarnas ord om att det är saligare att giva än att taga. Ingen skall känna sig som roffare på VM.
Biskopen sträcker sig efter mitran och trycker ner den på huvudet. Tombuteljen står där naken. Han kniper ihop ena ögat och kikar in i flaskan som om han väntar sig att därinne se Noaks ark som hobbybygge, men han uppfattar endast en surnad och halvstelnad slatt.

Ute på torget har kommunens, skidorganisationernas företrädare samt inbjudna honoratiores radat upp sig på podiet framför Rådhuset. De bär VM-arrangemangets specialsydda och sponsrade jackor som de bekommit gratis men som allmänheten får köpa. Det är inte Röda torgets podium i Moskva, men den demokratiska centralismen har sina fördelar eftersom de uppradade vet bäst vad Faluns allmänhet behöver i form av ett skid-VM och att en folkomröstning därför är onödig.
Oppositionsrådet Mikael Rosén (M) förlorade valet också 2014, men han är belåten över att vara förste talare, ty då har menigheten inte hunnit tröttna och han kan säga självklarheterna med pondus och lägga beslag på Dalarnas historia. Han är en utförsgåvornas man, så det här skall nog gå bra, särskilt som Idrottsmuseets Daniels Sven Olsson lånat honom ”Fästskrift vid vinteridrottsfästen i Falun 1907”.
Ärade publik. Har du ett mål, hon hittar nog, den goda löparskidan. Vi har idag samlats för att uppleva hur världens friska ungdom (försent upptäcker han fadäsen att inga är så förkylda som skidåkare) i ädel tävlan gör upp om mästerskapen. Friskt blod (= pengar) skall strömma genom landskapet.
Under rännarens fjät ligger en bygd som dalfolket ljutit hjältedöden för. Nu stundar fredlig kamp mellan sunda ungdomar (bara ingen tänker på dopning). Som skalden sade redan 1907: ”Flyg över hed, glid genom skog, med Morakniv vid sidan.” Vi mötas när drivan bidar gnistrande och klar (oaktat det slaskar), och jag tillåter mig att citera ur ännu en av våra förnämsta dikter, nämligen att ”snön ligger vit på fur och gran.”
Plötsligt ser han Vänsterpartiets Kicki Stoor småle bortom girlanderna, och han erinrar sig partiets motstånd mot VM. Hans borgerliga majoritet beslutade helt visst om VM före valet 2010. Däri ligger politiska poäng om VM händelsevis ger goda skördar. Dock har alla kostnader fått elefantsjuka. Det finns politiska poäng att hämta även på ett katastrofalt VM. Klokt att vara taktisk, gardera sig. Han har hämtat andan. Högtalarnas ord kommer som efterdyningar. Var var han? Hitta tråden igen. Måste säga något om att vara observant. Dikten han citerade... äää... ”Endast tomten är vaken.”

Kommunalrådet Jonny Gahnshag (S) svettas under luvan som våt och tung kanar på hans blanka huvud. Han är vanligen en sansad man som talar eftersinnande, men nyss har han irriterats. Ständigt under VM-förberedelserna har han förföljts. Han kan inte räkna dem alla, dessa kalkyler han sett brista, 80, 100, 200, 300 miljoner, säg mer för säkerhets skull, dessa överraskande och ofullständiga avtal, entreprenörer som ringt hem om nätterna, tvister, tvister.
Nyss vid podiet stod ägaren till Gårdas Gräv & Baklastare från Orsa och krävde ersättning. Han vann anbudet på snöröjning framför hedersläktaren, men betalningen har dröjt eftersom regnet skvalat hela tiden. Han drämmer en stålhättespark i högtidstribunens närmsta stolpe så att en vrenskande rörelse ormar sig längs försilvringen, och han kastar ifrån sig hjälmen: den kan ni pissa festchampagnen i. Han vart sint.
Jonny Gahnshag känner jackkragen klibba av väta mot halsen. Inte låta olusten krypa fram fastän Mikael Rosén försöker sig på bakom enighetsfronten. Det är häftigt att betala skatt. Kan behöva sägas senare på arbetarekommunen. Här och nu skapar det aningar om nya förluster. Han har hört tvivlare säga att om VM går med vinst är det lika fantastiskt som att dyngbaggen navigerar med hjälp av Vintergatan, och dyngbaggen behöver inte ens se den, för det räcker med det avlägsna skenet.
Näringslivet har ivrat för VM. Hopptorn privatiserar man inte, men väl åldringsvård och barntillsyn, och allmänyttans bostäder kan säljas. Kommunalrådet grubblar. Enligt den kristna historiefilosofin skall allt som gått snett få sin förklaring på domens stora dag då allt ställs till rätta. Kommunister menar på motsvarande sätt att misstag och felslut kan rättfärdigas om det gagnar kollektivet i framtidens klasslösa samhälle. Nyliberaler menar att allt rättas till genast eftersom de förtappade får skylla sig själva. En fjärde filosofi blir då att havererade kalkyler och ökade skatteinsatser är berättigade om framgångarna efter VM kommer.

Ännu ligger förmodade bakslag och skandaler ouppväckta i det kollektivt. omedvetna. Säkrast att fatta sig kort och neutralt. Jonny Gahnshag böjer sig lätt mot mikrofonen. Sablar. Luvan glider ner över ögonen, och när han skjuter upp den blir manuset vått och texten oläslig, av svett- eller regndroppar ovisst, men han vet ändå.
Vi må vara en liten stad, men nu har vi förtroendet att arrangera VM för fjärde gången. Spela försiktigt på stoltheten. Faluborna kan vara lyckliga över att vara så internationellt duktiga. Gick hem, menigheten klappar händer. Utan er hjälp skulle det vara ogenomförbart. De församlade nickar mot varandra. Han värms. Se, hur Mikael Rosén avvaktar. För att listigt gardera sig nämnde han öppenhet om skötseln. Jonny Gahnshag skyndar sig att parera och hittar ett politikens modeord: Genom att vara transparent förklarar jag spelen invigda.
Applåder. Nya tal. Fanfarer. Flaggor. Hurrarop. Leven. Fyrverkerier. Mässingsorkester. Manskör. Till slut börjar folk röra sig hemåt för att se tillställningen på teve. Etablissemanget samlar sig för festen med bankett, bar och dans på Lugnet. Snart är Stora torget tomt, gulljuset faller ödsligt över Rådhusfasaden, sprejen dryper från plastgirlanderna och den övergivna mikrofonen slokar likt en blomkapsel tömd på utspridda frön.
På Lugnetområdet har blåsten tilltagit och satt vattensjoken i krabb sjö. Luften klibbar varm och omgivningen ligger i mörker och förtätat dis. Frivilliga skaror försöker med surskodd uthållighet dämma upp sörjan till skidspårssträngar. Vid hopptornen reser sig det skrofulösa berget med gulkraxiga utsöndringar ur sprickorna.

Träd har fällts vid Mördarbacken så att folk utan att behöva åka ut i terrängen skall se skidåkarna skreva sig uppför branterna. Nedåt har banorna dragits i brantare sträckor, ty skidåkningen saknar ishockeyns härliga och publikvänliga slagsmål, men det är helvetes roligt att se trötta skidåkare ramla i utförslöporna.
Enstaka ”furor med osågade likkistbräder inne i stammarna” som Harry Martinson skriver, står sluttaxlade av den tunga vätan för att i nästa stormil kröka rygg likt sprättbågar. Hördudu. Martinsen heter han. Odd Martinsen. Stafettåkare. Det skall man för fan veta. Det är skidämnen i stammarna, om plast inte fanns. Skidåkning är livet. Skriv upp det.
Störst är att vinna. Denna fascination utgör spelens hjärtpunkt. Segern överförs till åskådarna som känner sig delaktiga och kan identifiera sig med vinnaren. Det blir att tillhöra en gemenskap. Den naturliga styrkan dyrkas. I idrott får denna dyrkan fullt utlopp. På andra områden är det inte riktigt rumsrent.
Med denna beundran och dessa hyllningar följer lätt attityder. Tävling är jämförelser av människor. Någonstans där döljer sig böjelser. Den starke är bättre än den svagare. Det är lätt att mäta. Svaghet ringaktas. Den som vinner är förmer. Det är rättviseliberalismens signum. Den starke har helt rättvist segrat.
Idrotten är en spegling av konkurrenssamhället. Mera, fortare, hetsigare, vinna, vinna, vinna, vara först. Det tävlas i individuell lönesättning. Många direktörer är själva tävlingsfantaster och för träningsdagbok, och det blir som att följa börskurserna, bättre ena dagen, sämre nästa. Ett uppskattat karaktärsdrag är att vara vinnarskalle.
Företagen anställer gärna idrottare. Dessa är målmedvetna och uthålliga, inställda på att prestera, arbetar fast de är sjuka. Tvångsförflyttade från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen har ingen chans, trots att regeringen har fastställt att man får vara cancersjuk blott ett bestämt antal dagar.
Kapitalismen gillar VM både i det ekonomiska och mentala. Här slinter inte skidan.

Det har i tre veckor varit ett stök och ett bök med att få upp VIP-tältet på Lugnet. Hur många m2 behövs? undrade civilingenjörerna och räknade fram en ordinär fotbollsplan. Inredningen är sober, sportig men inte obekväm, belysningen dämpad, bardisken buktar enligt festprissens hela fetmage, en vätskekontroll helt visst, och från Idrottsmuseet har lånats skidor, dräkter och medaljer till påminnelse om tradition och framgång och duktighet. Det inbjudna etablissemanget skall veta att kvällens fest gör idrotten till något stort och märkligt.
Det väldiga tältet knakar i blåsten, sidorna buktar, balkarna rister, men ingen fara, det ger närhet till den ärliga naturen. Lugnet visar sin livliga sida. Liselott Jonsson, Lugnets chef, ältar likväl sin frustration. Det hade suttit fint med ett namn på engelska när vi har Beyond Skiing och allt. The Calm Activity Center... Hon prövar viskande. Låter som ett rehabiliteringshem för pensionärer med höftprotes.
Gästerna börjar anlända. Limousiner, fyrhjulsdrivna cross country från Stureplan, förhandsbokade droskor, privatchaufförer som håller upp bildörren och entrevakten som gör honnör.
Tre tidiga tonårspojkar uppfattar det gyllene bruset därinne. Kan va nåt hajpt. De ser upp i vaktens håriga och ångande näsborrar och försöker säga att VM är till för oss också, men ett enda ord dånar ur hans pansarspringa: Iväg! Äh, vi skiter i hemorrojdarslet. De lomar iväg, bredbenta så att inte de tomhågsna byxbakarna ramlar ner från knäna till hälarna, och de snackar målbrottsskrovligt med varandra i mobilerna.

Frälsningsarmén har ställt upp sin insamlingsgryta, men den förblir tom. Den här sortens gäster betalar bara med plastkort, föregångare som de vill vara, och när det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked.
Efter rättfärdighetens gehör fingrar soldaten Sven Eriksson klumsigt på sitt pianodragspel alltmedan gästerna spatserar mot ingången. Han har öppnat pärleporten. Den svarta mösskärmen kupar över pannan likt ett litet himlavalv, och regndroppar glittrar på den, vittnande om de stjärnor i kronan han skall bära när han avklätt sin jordiska skrud.
Det kontantlösa samhället är inte till för den plötsliga ingivelsen att ge åt medellösa, men bankerna gör miljardvinster på att driva ut kunderna från kontoren, och aktieägarna kan få en rejält ökad dusör. Bankdirektör Michael Wolf nickar. Swiidbänk, va? Ständigt denna felsägning. Swede betyder kålrot. Franskt skall det låta. Suedbänk. Direktörer skjutsades ju ut i direktionsvagnarna för att lära åtminstone personalen uttala rätt. Han kastar en getblick. Är hon den där landshövdingen, hon vars länsstyrelse med myndighetens oväld konstaterat att betaltjänstmarknaden försvårat tillvaron för många människor? Få se om jag hälsar på henne.
Landshövding Maria Norrfalk har stått under Residensets kristallkronor och speglat sig i olika kreationer hela eftermiddagen. Bör en landshövding ha kort-kort? I långklänning trivs hon inte. Hon är en skogens kvinna och bestämmer sig för att bära jägardressen. Det avviker, men uteliv finns i flera bemärkelser. Istället för handväskan hänger hon jakthornet i en rem på axeln.
De inbjudna känner varandra och kan de sociala koderna. Kotterier, pengar, makt, ställning. Riskkapitalister, kändisar, direktörer, höga offentliga chefer, dyra konsulter som alltid vet bäst men aldrig kan, vem helst sponsor bara han gett pengar, ministrar, förtroendevalda, Försvarsstabens högsta, diplomater, elitidrottens ordförande, lokala påvar, gamla skidmedaljörer, mediachefer, kungahuset – åter och åter överklass och överhet, etablissemang och celebriteter, kända och märkvärdiga.
De hundratals frivilliga som i rådimman denna kväll försöker hålla ihop skidspårssörjan skall, är det tänkt, efter spelen tackas med ostfralla och reducerat pris på VM-jackorna.

Riskkapitalisterna kastar omedelbart blickar på barens serveringsflickor. Sexualiteten är den enda drift som kan mäta sig med girigheten. I väntan på banketten konstaterar de församlade vilka som är där, och de funderar på vilka som har högre eller lägre löner, bonusar och arvoden. Jämförelsen kan skapa avund, men samtidigt uppstår tillfredsställelsen över att vara bjuden och tillhöra dem som räknas.
VM:s mediechef Sara Tigerström har fixat flera intervjutillfällen, och de intervjuade undrar efteråt om de kan tänkas få lika stort bildutrymme som reportrarna från kvällstidningar och teve, när JAG har intervjuat den store kändisen som alla talar om just nu. Hon skall sedan mäta spaltmetrarna och sändningstiderna. Ju mera, desto framgångsrikare VM.
Region Dalarnas ordförande Leif Nilsson (S), som övertalats att fortsätta och med 63 procent vunnit valet i Smedjebacken 2014, går omkring med ett gulnat klipp i plånboken i kavajens innerficka, närmast hjärtat. Urklippet är ett utdrag ur en ledare i Falu-Kuriren (FP) där den tidigare politiske redaktören Christer Gruhs för femtioelfte gången skrivit att nu måste alla goda krafter i länet ta sig samman och under landshövdingens ledning och med stöd av Leif Nilsson arbeta för Dalarnas bästa.
Kloka ord, konstruktiv idé. Han ilsknar till när han tänker på FK:s nye politiske redaktör Jens Runnberg. Han läser inte hans elaka ledare utan river varje morgon häftigt sönder tidningspapperet och lägger det i galoscherna. I Smedjebacken blir det drag under dem. Bara han blir klar med att göra sjön Barken fem grader varmare skall butikerna bågna av kunder som ratar Kupolen. Tårna knorrar sig av spänning tills papperet fastnar mellan dem.
Jens Runnberg är inte bjuden. Han är för oberäknelig i VM-frågan. Resonable Christer Gruhs har däremot två gånger hunnit buga för sin beundrade Bertil Daniels (C), Leksands IF:s ordförande. Hä ä på trona hä bero. Nu tronar denne ordförande på ett berg av miljonskulder. Det är en markering att han inbjudits till ett ekonomiskt vanskligt VM. Vi är fler. Vi är inte ensamma.

Där står Leksands kommunalråd Ulrika Liljeberg (C) med tunga förlusttäckningar åt ishockeyn. Där står Borlänges kommunalråd Jan Bohman (S) med Domnarvsvallens ekonomiska bekymmer. Där ser ni, kommuner och idrott.
Å, här har vi Sofia Jarl (C) ... Gagnef va? ... få se... hon är bara arg på Dalarnas litteraturdag i Kupolen. Lugn dock. Om alla havererade miljoner i idrotten satsas på kultur hade lynchstämning rått. Idrottselit går an. Kulturelit inger förakt.
Riskkapitalisten Harald Mix har frikostigt sponsrat VM. Denne intelligente man är uppväxt i Falun och har spelat elitfotboll i Brage, och han använder sin förmåga numera till att berika sig själv. Motigit har det varit eftersom Skatteverket kräver honom på flera hundra miljoner i skatt, och i dessa ekonomiskt oroliga tider är det inte lönsamt att stycka företagen inom fem år. Välfärden tror han inte på, vet affärstidningarna, och han tror inte att ”våra politiker är ointelligenta” utan klyftiga nog att låta honom slippa betala solidarisk skatt.
I denna församling läser ingen lyrik alldeles frivilligt, men Bo Berggren minglar med E A Karlfeldts Samlade dikter under armen. Denne industrialist och chef för Bergslaget på den tiden det var imponerande att tituleras bruksdisponent, han köpte Karlfeldts gård i Sångs, Leksand, en räddningsaktion sägs det, värd en påminnelse, och volymens guldsnitt lyser som en orden mot den mörka smokingen.
Karl Feldt, en släkting till Kjell-Olof Feldt som sänkte marginalskatterna åt oss? Nej, Karlfeldt fick fick Nobelpriset i litteratur. Harald Mix: Hur mycket cashade han in?

De socialdemokratiska varumärkena för kapitalismen trivs i rätt umgänge. En Tomas Östros, en Göran Persson, en Jan Nygren, en Björn Rosengren, en Widar Andersson som så gärna vill tillhöra dem eftersom han i Folkbladet (S) försvarat välfärdens privatiseringar. Är inte gamle statsministern Ingvar Carlsson med? Ja, eh, han bor i en trerummare. Dolda fniss bakom handflatans herrgårdsmarkis.

Bo Degerman