Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Medborgarrättsrörelsen har egna cold case

Annons


Ni minns kanske filmen Mississippi brinner med Gene Hackman? Han spelade en FBI-agent som letar kropparna efter tre mördade civil rights-aktivister i sydöstra Mississippi och som söker gripa förövarna. Det var i juli 1964.

De tre mördade männen fann man efter 44 dagars grävande och då hittade man också döda kroppar efter två andra svarta män som mördats. De hette Henry Dee och Eddie Moore.

Det skulle dröja mer än fyrtio år innan historien bakom dessa mord kunde offentliggöras och det var tack vare journalisters arbete och här främst en teveman, David Ridgen, som arbetade för Canadian Broadcasting. FBI hade fått fram uppgifter genast efter händelsen, att Ku Klux Klanmedlemmar hade gripit de två svarta grabbarna, nitton och tjugo år när de liftade, och närapå piskat dem till döds. Därefter fäste de järntyngder vid männens kroppar och kastade dem i floden.

2007 kunde polismannen och klanmedlemmen James Ford Seale gripas för morden. Och det tack vare nämnde teveman. Hans film visades för juryn under den rättegång som följde och det ledde till fällande dom. Ingen kunde förklara hur det kom sig att man inte sökt fälla honom under de fyrtio år som gått sedan brottet. Svaret är förstås korruptionen inom rättsväsendet.

Det här handlar om en organisation som kallas The Civil Rights Cold Case Project. Det är journalister som arbetar med mordfall, mord på svarta som utfördes under femtio- och sextiotalet. Om man på nätet slår upp tidningen Concordia Sentinel så finner man en särskild länk att klicka på. Där står det ”the Frank Morris Case” och det var ett mycket uppmärksammat fall, ett mord som ägde rum i december 1964 i Ferriday, Louisiana.

Offret var en skomakare vid namn Frank Morris, vars arbetsplats två vita klanmedlemmar först dränkte in med fotogen och sedan satte eld på, samtidigt som Morris hindrades att ta sig ut. I likhet med de tidigare nämnda männen, så var han inte aktiv i medborgarrättsrörelsen. Åtskilliga, båda vita och svarta, talade om honom som en vän. Men detta år, 1964, kunde ett sådant litet brott mot den rasistiska etiketten, alltså att vara kompisar över rasgränsen, vara nog för att väcka klanens vrede. I de här trakterna var Ku Klux Klanorganisationerna talrika och medlemmar fanns även inom poliskåren. Innan Morris avled fyra dagar efter dådet, sa han att det rörde sig om två vita män.

Ingen åtalades, och snart hade det gått 44 år efter mordet. När fallet fördes på tal bland andra olösta sådana, väcktes journalisten Stanley Nelsons intresse. Nelson var redaktör för tidningen Concordia Sentinel. Idag har han verkligen tagit sig an denna skuldfråga och skrivit etthundrafemtio artiklar om saken, om mordet men också om det våld som rent allmänt utövades mot svarta av en grupp klanmedlemmar som kallade sig the Silver dollar Group och som skyddades av polis och åklagare, dock inte av den federala polisen, FBI, som faktiskt i dessa sammanhang framställs positivt.

Det här skedde under femtio- och sextiotalen. Redaktören Nelson började gräva i detta, nosade fram vittnen och har nu gjort tre hundra intervjuer. Somliga av de intervjuade var barn på sextiotalet och skrämdes då till tystnad av sina föräldrar men har nu låtit sig intervjua, somliga barn till klanmedlemmar, dessa som i dag inte alls delar sina fäders rasism och inte heller gjorde det på den tiden.

Tack vare tidningens envetna skriverier beslutade FBI att öppna fallet Morris och erbjuda en belöning på tio tusen dollar till den eller dem som lämnade värdefulla tips. Men tiden hastar, i dag har mer än ett dussin av FBI misstänkta personer hunnit avlida, men ett antal medlemmar i the Silver Dollar Group är fortfarande i livet och har sannolikt vetskap om namn som kan knytas till dådet.

Ett par månader efter det att FBI utlovat belöningen på tio tusen dollar ringde en man till redaktören Stanley Nelson och sa sig ha värdefulla upplysningar om mordet på Frank Morris. Men mannen ville inte ha någon belöning. Han ville hjälpa tidningen vars serie artiklar om fallet Morris imponerat på honom. Han hette Leland Boyd och var son till regionens Ku Klux Klanledare.

Detta ledde till långa intervjuer där klanens inre liv och framför allt den gren som kallades the Silver Dollar Group kunde visas upp i all sin rigida fanatism. Leland Boyds två bröder var också med. Familjen hade hållits i skräck, bland annat var bostaden full av bomber, trettiofem stycken, uppe på vinden. Faderns hat mot medborgarrättsrörelsen exploderade när nyheten kom 1964 om president Johnsons förslag till Civil Rights Act, medborgerliga rättigheter för landets svarta.

Han dog 1988 och var sannolikt inte den skyldige. Märkligt nog hade han och den mördade umgåtts som goda vänner. Misstankarna föll i stället på ett par män som omedelbart efter mordet lämnat staden, sannolikt efter hot från klanen som tydligen generats av denna alltför brutala gärning. Sökande efter fakta om detta och andra mord fortsätter i nämnda tidning.
Tidningen the Sentinels kampanj har fått domstolen att sammankalla en så kallad grand jury och den hör för närvarande vittnen rörande fallet Morris. Tidningens insats har uppmärksammats inte bara i USA utan även internationellt, vilket ju denna artikel är ett exempel på.

PER RUNESSON