Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Medelklassig klassmedvetenhet

Vänstern har slutat prata klass och istället börjat prata trivialiteter som bristen på jämställdhet och rasism. Det är därför det näthatas ute i de svenska stugorna. Mest näthatar arbetarklassen, i synnerhet arbetarklassens arbetslösa män. Det är Jonas Thentes teser på DNs kultursidor i en synnerligen märklig artikel om näthat.

Vad som gör Thentes argumentationen så märklig är att den över huvud taget inte bygger på fakta.

Den svenska vänster har inte slutat prata klass. Socialdemokraterna har förvisso vänt sig mot mittenväljarna, det politiska samtalet fokuserats på medelklassen, men att säga att det inte pratas klass inom den svenska vänstern är direkt felaktigt.

Men 15 socialdemokratiska ledarsidor, några röda kultursidor och en handfull avlönade vänsterintellektuella, dränks förstås lätt i ett hav av borgerlig, avlönad opinionsbildning och lobbyism. Att det borgerliga, mediala övertaget är enormt, är även det svårkommunicerat i en sådan mediemiljö.

Inte är det heller så att näthat kan sägas vara en verksamhet som främst arbetarklassen ägnar sig åt. Kan man säga något om näthataren, så är det i så fall att näthataren är en man.

Begreppet näthat är för övrigt i sig rent förkastligt. Näthat har blivit till distansen mellan oss och det hat som bor mitt bland oss. Som om nätet vore en isolerad företeelse i den mänskliga existensen. Näthat är ett ord som skymmer verkligheten, som underlättar för människor att fortsätta tro att de som hatar är "någon annan", i Thentes fall, arbetarklassen.

Näthat existerar därför att hat existerar i vårt samhälle. Genom ny teknik och möjligheten att vara anonym tar många möjligheten att vädra de åsikter som kanske aldrig yppas i fikarum eller vid middagsbord, men tänks i det tysta. Klass, kön, sexuell läggning och etnicitet är fortfarande sprängstoff i vårt samhälle. Klass, kön, sexuell läggning och etnicitet avgör våra livsvillkor och möjligheter. Och här drar inte på långa vägar arbetarklassens män det kortaste strået.

Men Thente lämnar könsaspekten, rasismen och homofobin därhän. Det i sig är anmärkningsvärt, eftersom komponenterna är ständigt närvarande i näthatandet och därför också direkt avgörande för en kvalificerad analys i ämnet.

Och vad gäller klass, är det svårt att inte ställa sig frågan vad Jonas Thente egentligen baserar sin definition av arbetarklassen på. Arbetarklassen som för övrigt även benämns som utanförskapsklass i artikeln.

I Jonas Thentes värld är arbetarklassen man och han är arbetslös. 19-åringarna på LKAB i Kiruna med 500 000 kronors bilar på Coop-parkeringen och årslöner som matchar dem passar illa in i Thentes arbetarklassbegrepp. Undersköterskorna som slavar inom omsorgen till skitlön likaså. Och inte rymmer det heller de som diskrimineras till arbeten de är överkvalificerade för.

Den arbetarklass Thente ser, är en stereotyp.

Reportagen Thente aldrig ser med "friställda kroppsarbetare" har inte något som helst att göra med att reportagen inte görs. Det torde snarare handla om Thentes egen mediediet, och den osunda Stockholmsfixering som i dag finns i medier med huvudredaktion i Stockholm. Reportagen om de "friställda kroppsarbetarna" görs av tidningar som Arbetarbladet, av lokalredaktioner som uppenbarligen inte över huvud taget existerar i Thentes medievärld. Och när public service skär ner på landet till förmån för storstäderna, när DN flytt fältet och TV4 lägger ner sina lokala sändningar, ja då blir det onekligen svårare att i Stockholm få en helhetsbild av landet man bor i utan att anstränga sig lite.

Jonas Thentes syn på arbetarklass blir i sig till ett bevis på exakt hur lång ifrån varandra vi idag lever. Inte minst stad och land. Och hur liten koll Thente själv har på den klass han gör sig till språkrör för. Och det, ironiskt nog, på kultursidor i en tidning som mer än någon annan förkroppsligar det borgerliga, medelklassiga, normsättande översitteriet.

Vad Thente ser är en svensk arbetarklass som tar striden mot överheten vid sina datorer. Vad han odlar är inget annat än fördomar.

Och när Thente snackar skit om arbetarklassen på fikonspråk på DNs kultursidor, gör han inte mycket mer än just det han anklagar andra för att göra.

Thentes bild av näthatare är en grovt förenklad bild, designad av en individ som i sin iver att vara medelklassigt klassmedveten, blir det rakt motsatta. De där näthatarna kan lika gärna sitta vid något av landets universitet och studera ekonomi eller vara medarbetare på helt vanliga kontor i Stockholm. De är inte nödvändigtvis vare sig arbetslösa, utsatta eller arbetarklass.

Den förståelse Thente uppmanar till är direkt motbjudande. Precis som hans fördomar om svensk arbetarklass. Förståelse, som dessutom i Thentes fall inte ens är baserad på fakta, kommer inte förändra något över huvud taget. Att den skulle vara ett resultat av klasskampens död till förmån för vad som uppenbarligen anses vara pseudostriderna för jämställdhet och mot rasism är rent nonsens. Klasskampen lever. Den kanske inte gör det på DNs kultursidor. Men den lever. Och det är kampen för rättvisa, solidaritet, jämlikhet och jämställdhet som kommer krossa hatet.

Näthat ÄR ett samhällsproblem. Och näthat är ett demokratiproblem som berör långt många fler än journalisten på storstadsredaktionen, landsortstidningen och politikern. Det kan allt för många av landets unga bekräfta. De som kallas hora för att de har en åsikt. De som hängs ut som slampor. De som utsätts för hämndporr. De som Thente över huvud taget inte ens bevärdigar att nämna.

Ska vi komma tillrätta med hatet, krävs inte någon förståelse för näthataren. Vad som krävs är nolltolerans och ett juridiskt system som tar problemet på allvar. Vad som krävs är att vi fortsätter ta de strider Thentes avfärdar som oviktiga och klasskampen Thente dödförklarar.

Vi gör det inte genom att måla upp en bild av verkligheten på DNs kultursidor, som är grovt förenklad.

Jenny Wennberg