Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mer ideologi, mindre redovisning

I går var det partiledardebatt i riksdagen. Den ägde rum mellan sex partiledare, ett språkrör och en partiföreträdare. Den sistnämnda var socialdemokraternas Mikael Damberg, eftersom S-ledaren Stefan Löfven inte sitter i parlamentet.

Annons

Damberg inledde. Företrädaren för största partiet i oppositionen gör det. Damberg kritiserade alliansregeringen för att ha misslyckats med jobben. Arbetslösheten är ju hög, åtta procent. Det är samma nivå och antal, 400 000 arbetslösa, som under S-regeringens sista år 2006.

Efter Damberg var det statsminister Fredrik Reinfeldt. Han lade ut orden, och siffrorna, om hur bra allt var i Sverige. Det var en nöjd statsminister.
En del saker som Reinfeldt framhöll var det dock oklart om man skulle se positivt eller negativt på. Exempelvis så nämnde han att skattetrycket (skattekvoten) minskats med fyra procentenheter under hans regerings tid. Det är det som gör att det finns mindre med pengar till den offentliga välfärden, kan man påpeka.

Reinfeldt framhöll en massa saker som förbättrats, som skatteintäkterna trots sänkt skatt. Men de få tiotals miljarder kronor som det är fråga om ska ställas i relation till den ökade befolkningen på nästan en halv miljon och den ökade andelen äldre, med ökande vårdbehov.
Sådant som att de arbetande ökat med 200 000 brukar Reinfeldt lyfta fram i debatter som denna. Men det ska jämföras med en ökad befolkning. Och det gör att andelen sysselsatta i relation till arbetskraften minskat.
Ja, statsministern hade en redovisning av fakta av ett slag som denna typ av debatter ofta hamnar i.

Detaljrikedomen skymmer den ideologiska grund som den förda politiken vilar på. Med sin uppräkning vill Reinfeldt framstå som en kompetent, förtroendeingivande, skeppare på fartyget Sverige. Det har varit fråga om att vrida reglage rätt för att få den optimala kursen och farten.
Reinfeldt vågar inte säga att hans partis, och regerings, politik går ut på att individer ska klara sig själva i högre grad och att minska den offentliga välfärden.
Om individens spelrum ökar, med lägre skatter som går till gemensamma åtaganden, klarar sig förstås starka individer bra medan svagare klarar sig sämre.

Med en sådan bakgrund begriper man uttalandet om att skattetrycket sänkts. Det är en framgång sett med moderata (borgerliga) ögon.
Damberg kritiserade regeringen på ett befogat sätt för att dess misslyckade jobbpolitik, arbetslösheten är ju lika hög nu som 2006, lett till ökade kostnader för kommunerna i form av socialbidrag. Många som fasats ut ur arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen har hamnat som bidragstagare i kommunerna. Reinfeldt har fört en bidragspolitik som ökat kostnaderna för bidrag. Fast de kostnaderna har uppstått hos kommunerna, inte staten.

Utifrån inläggen i debatten förstår man att en eventuell rödgrön regering har en bit kvar innan den kan presentera en gemensam politik. Ett exempel är att ena troliga regeringspartiet, Socialdemokraterna, vill höja den sänkta restaurangmomsen medan det andra, Miljöpartiet som i debatten företräddes av språkröret Gustav Fridolin, vill behålla nämnda moms.
Damberg sade sådant som att det är dags för förändring och att Sverige behöver en ny riktning. Hade det varit 70-, 80- eller 90-tal hade det hetat att det behövs en socialdemokratisk regering.

Vänsterpartiets politik är för övrigt mer långtgående än den S och MP har gällande skatter (höjningar) och regler för företag i välfärdssektorn.
Partiets företrädare, Jonas Sjöstedt, framhöll att hans parti inte deltog i det SM i triangulering som nu pågår i politiken. (Triangulering är företeelsen att partierna närmar sig varandra på olika områden).

V sticker då ut. Partiet lär dock knappast få igenom sådant som en återinförd arvsskatt. Men partiet driver på de andra partierna, även de andra två rödgröna, på vissa områden. Tydligast är det om vinster i välfärden, som V anser inte ska få tas ut utan måste återinvesteras i verksamheten.
Om detta hade V-ledaren en ordväxling med centerledaren Annie Lööf. Hon och de andra små regeringspartiernas företrädare hamnade dock en del i skymundan. Visserligen var KD-ledaren Göran Hägglund inne i debatten om bland annat kärnkraften. Men där var i än större utsträckning FP-ledaren Jan Björklund.

Borgarna verkade ha utsett den frågan till en bra debattfråga att splittra oppositionen. Debatter av detta slag brukar annars mest handla om jobb, välfärd, skatter och skola.
Damberg beklagar att regeringen inte vill förhandla om kärnkraften, troligen eftersom den är låst av sin interna uppgörelse från förra mandatperioden. Både industrin och hushållen hade nog gärna sett en bredare energiuppgörelse, där även S ingår, än den interna mellan borgarna som nu saknar majoritet i riksdagen.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ville att flyktingar ska hjälpas i närheten av de länder som de kommer i från. Frågan är om det är i omsorg om flyktingarna eller i omsorg av att det ska komma få personer från andra länder till Sverige.
Annie Lööf påtalade ihåligheten i de beräkningar som Sverigedemokraterna, SD, har på hur mycket som kan sparas i statsutgifter, i alla fall på kort sikt, med en kraftigt minskad invandring. Flera nationalekonomer har funnit att det är mindre än vad SD påstår.

Åkesson friade även till de som jobbar deltid i offentliga sektorn, vilket främst är kvinnor. De borde ges heltid. Det kan ge 25 000 heltidsjobb.
Damberg påpekade då, korrekt, att Åkesson får problem när han vill satsa sex miljarder kr på det samtidigt som han och SD röstar igenom regeringens jobbskatteavdrag som ger 12 miljarder kr mindre i intäkter som hade kunnat användas till jobb i offentlig sektor.

Partiledardebatten borde ha innehållit lite mindre av detaljer från budgetförslag och nationalräkenskaper och lite mer av de ideologiska motiv som partierna har för sin politik.

Robert Sundberg
robert.sundberg@daladem.se