Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Meteoriter över bruksorten

Annons

Fredag morgon. Jag släpper ut hunden i vintermorgonen och hon springer ut under de mulna himlarna över byn. Hon har inte hört nyheten: att meteoriter drog vita streck över morgonhimlen i Ryssland, över väldiga städer i Ural, och lämnade efter sig lukten av krut och fönster som blåstes ut av tryckvågen som följde.

Kvällen innan gick jag genom den nedsläckta byn och tittade efter Karlavagnen. Men den syntes inte. Under den stjärnbilden ska man i en kikare möjligen kunna skymta den tunga asteroid som passerar bara några tusen mil från vårt lilla sköra växthus, alltså jorden och dess biosfär. Ja, den kommer faktiskt närmare planeten än vad vissa satelliter gör.

När det här står i tidningen, på lördagsmorgonen, har asteroiden förhoppningsvis redan passerat och alla experter säger ju att den inte på något sätt kommer att påverka oss.
Men meteoriterna över Ryssland väcker onekligen tankar. Många hundra skadades av glassplitter. Och jag skulle tro att himlafenomenen lämnar djupa spår i folks medvetanden. Vi inser hur små vi är, hur hjälplösa. Men det varar bara någon timme, någon dag. Sedan glömmer vi och återgår till att föröda planeten.

• • • 

I onsdags kväll höll jag och Ulf Lundén ett föredrag på Smedjebackens bibliotek. Mycket folk. Vi pratade om skrivande, om politik och om Palme. Det gamla kommunalrådet Bertil Andersson berättade om mötet med Palme som drog 1 200 personer 1981!
Men det är naturligtvis ingen mening med att försänka sig i nostalgi över en svunnen tid. Poängen med sådana historier, berättade i en bruksort, är en annan: Det viktiga med det där mötet var egentligen inte Olof Palme, utan de 1 200 personerna som den kvällen för mer än trettio år sedan gav sig av till ett möte och tyckte att det var viktigt.
Gräsrotsaktivitet! Det är i slutändan det enda som kan förändra tiden och tidsandan, samhället och oss själva.

• • • 

Morgonen därpå knallade jag runt i ett snöigt Smedjebacken med hunden Stina. Jag har alltid tyckt speciellt mycket om denna lilla ort, kanske för att jag var där som barn då och då för att hälsa på släkten.
Atmosfären i Smedjebacken stavas inte Dalarna och nationalromantik – utan Bergslagen! Jag gillar det där med Bergslagen, det har en smak av kollektivism, av mystisk underjord och litteratur.

Bruksorter – de guppar evigt på världskapitalismens hav och folk som arbetar på industrierna som är kvar står på sätt och vis i direktförbindelse med det planetära systemet som inga andra gör; en stadsdel i Stockholms innerstad är långt mer skyddad och sussande trygg.
Meteoriterna som kan visa sig på himlen över en bruksort är konjunkturerna eller finanskrascherna. De slår till, snabbt och skoningslöst.

Tankfull strosar jag runt. Där är kyrkan. Där är den gamla disponentbyggnaden. Bakom den sjön. Det är ju ett hörn av den som ska värmas upp i ett märkligt kommunalt projekt.
Kommer gående på Kyrkogatan. Passerar det där vita trähuset som jag känner igen. Det var där min farbror en gång hade sin herrfrisering. Nu finns det en damfrisering där. Är det samma lokal?
Jag kan inte låta bli att kliva in och fråga. Där står Marie Johansson, i färd med att på telefonen boka in tid för en kund. Och ja, hon berättar att hon faktiskt tog över lokalen efter min farbror.
Åke och Edit – de bodde här i en etta med kokvrå, säger hon och pekar in mot salongens inre rum där en dam väntar på att bli klippt. Det var innan de flyttade upp till andra våningen.
Och jag känner hur tiden försvinner och är borta och återvänder. Farsan svänger in på bakgården med vår gamla folkabuss långt därnere i sextiotalet och vi står där, mina föräldrar, mina bröder och jag poserande på det fotografi jag har hemma på en byrå.

• • • 

Inte mycket dagspolitik idag på denna ledarsida. Svensk politik står just nu stilla i leran. Höger/mittenfalangen i svensk socialdemokrati fick som den ville förra året och partiets ledning drog mot mitten och började tala mer om näringsliv och innovationer än om solidaritet och välfärd. Det ser inte ut att hjälpa upp opinionssiffrorna.
Så hur tänker de nu, triumviratet Löfven, Andersson och Damberg? Kanske är de nöjda med att leda ett trettioprocentsparti, trots att det gynnat de förbannade Sverigedemokraterna? Eller går de och hoppas på att deras mittenlinje till slut ska gå hem bland de stora väljargrupperna?
I så fall hoppas de nog förgäves. Det finns ett stort hål i svensk politik, liksom i all västvärldens politik. Det liknar en enorm krater, kvar efter den nyliberala asteroidens förödande nedslag för trettio år sedan. På kraterns botten kravlar miljoner arbetslösa omkring och röken som stiger ur kratern bidrar till klimatkatastofen.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se