Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mia Couto om en förlorad barndom

Mia Coutos nya roman, "Jesusalem", tränger sig ner genom huden på den som läser. Den handlar om en far som berövar sina söners barndom. Det är Henning Mankells förtjänst att Mia Coutos romaner når en svensk läsekrets.

Annons

De svåraste ögonblicken i en människas liv kan fastna på näthinnan och i minnet på ett så plågsamt sätt att den som varit med om det ohyggliga aldrig mer blir sig lik.

Resten av livet kan bli en kamp för att glömma det oförglömliga. Kampen mot historien och det förgångna kan bli så krävande att livet självt trängs undan.

Om en människa med ett sådant dilemma och hans barn som tvingas leva i skuggan av faderns oförmåga att handskas med sina minnen har Mia Couto skrivit en roman, Jesusalem. Den tränger sig ner genom huden på den som läser.

Fadern, Silvestre Vitalico, har flytt från storstaden till en otillgänglig plats i Moçambiques ödemark med sina båda minderåriga söner, sin tjänare och sin åsna.

Det är den yngste sonen som berättar, han var tre år när de flyttade till det fadern kallar Jesusalem och vet inget annat än den verklighet han ser. Och det betyder ordagrant just det. Fadern har förbjudit sånger, sagor och böcker. Inte ens papper och pennor får finnas.

Inget annat än själva platsen Jesusalem existerar. Sand och ett platt öde landskap, någon timmes promenad bort finns en flod. Det är allt. Världen utanför har dött, det finns inga andra människor. Men pojkens storebror berättar på kvällarna om mamman som dog och han påstår att det är pappan som dödade henne.

Han berättar också om staden de levde i innan denna påtvingade exil, hur de elektriska lamporna lyste längs gatorna, att det fanns bibliotek och skolor, lekkamrater och kaféer. När fadern uppdagar detta brott mot levnadsreglerna i Jesusalem åker storebrodern på så mycket stryk så att han nästan avlider.

I åtta år lever de där och förtvinar själsligt i skuggan av faderns skuldkänslor. Men så rasar allt när de en morgon upptäcker att det kommit dit en kvinna. Vilket ju bevisar att det finns något utanför. Inte bara djur som kan dödas för att ätas, men det finns andra människor.

Det levande beviset för faderns alla lögner ger storebrodern kraft att hävda sig själv och sätta sig upp emot honom. Så när han av fadern beordras att skjuta den inkräktande kvinnan tar han på sig uppdraget men istället för att skjuta henne skjuter han åsnan som ditintills varit faderns älskarinna... Vilket leder till faderns totala kollaps och sedan fullständig galenskap.

Pojken som berättar står vid sidan av, liksom med stora ögon och gapande mun, och försöker förstå det han inte kan begripa. Hur skulle han kunna? Fadern har ju berövat honom hela hans barndom, han kan inte leka, har inte fått några sagor, vet inget om världen, har ingen erfarenhet av kärlek eller ömhet annat än det han i hemlighet fått av sin storebror.

Under läsningen av den korta romanen var jag upprepade gånger tvungen att lägga den ifrån mig. Couto skriver med sådan närvaro att det närmast känns autentiskt.

Det var plågsamt att läsa, ändå kunde jag inte låta bli att fortsätta. För trots övergreppen och faderns känslokyla är sidorna fyllda av författarens människokärlek.

Medkänslan med de drabbade, mest pojkarna, men faktiskt även med fadern, gör Jesusalem till en närmast poetiskt vacker skildring av det mänskliga psykets underliga irrvägar.