Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Min moders hår blev aldrig vitt”

När jag skriver det här är det Förintelsens minnesdag, tisdagen den 27 januari. Vad kan en människa skriva om det ofattbara? Efter andra världskrigets slut, när portarna öppnades till de tyska förintelselägren, förstummades många som plötsligt med egna ögon blickade ner i detta industriellt utformade utrotningsmaskineri. I måndags kväll sände SvT den brittiska dokumentären om en dokumentär som aldrig visades. Flera av de filmare från de allierade eller den sovjetiska armén som försökte berätta om fasorna i Auschwitz eller Dachau kunde, ännu årtionden senare, knappt få fram ett ord.

Filmsekvenserna visade även vanliga tyskar som bodde i lägrens grannskap. Nu fick de se vad som pågått. De visste det redan innan. Men det fysiska mötet med fasan är något annat. Deras ansikten var fulla av skuld.

Efter Auschwitz är ingen poesi möjlig, Så skrev den tysk-judiske filosofen Theodor Adorno strax efter kriget. Han hade själv i trettiotalets början flytt till USA. Lyckligtvis tog han miste. Litteraturen förmådde till slut, på olika sätt, verkligen skildra Förintelsen. En enastående vittneslitteratur om lägren existerar. En av de största tyskspråkiga poeterna hette Paul Celan. Han var jude, växte upp i Rumänien. 1942 fördes hans föräldrar bort till ett koncentrationsläger i Ukraina, varifrån de aldrig återkom. Själv klarade han sig med en hårsmån. Fast klarade sig är inget bra ord. Under hela sitt liv levde han med tyngden av förintelsen på sina axlar och tog till slut livet av sig. Paul Celan skrev den vackra dikten om sin mor som börjar:

Aspträd, ditt löv är vitt i mörkret.

Min moders hår blev aldrig vitt.

Maskros, Ukraina är så grönt.

Min blonda mor kom inte hem.

Det går att finna en rad historiska och sociologiska förklaringar till den nazistiska judeutrotningen. Kvar blir alltid en restpost av det ofattbara: Den industriella utrotningen av en folkgrupp, och det faktum att den för lägrens kommendanter och hantlangare framstod som så självklar, som en teknologisk fråga.

Att det blev i Tyskland som detta brott mot mänskligheten planlades hade nog inte så många riktigt räknat med före - låt oss säga - första världskriget. Antisemitismen var långt starkare i länder som Polen och Ukraina och även i Frankrike, vilket ofta glöms bort. I Tyskland hade judarna mer och mer integrerats i majoritetssamhället. Andelen judar bland frivilliga frontsoldater i tyska armén under första världskriget var exempelvis ovanligt hög.

Antisemitismen ligger som en djupt vilande mekanism i den västerländska civilisationen. Den kristna kulturen har bidragit till det, liksom de lagar som länge utestängde judar från vanliga yrken och ofta hänvisade dem till rollen som procentare, bankirer, köpmän. Både från höger och ibland från vänster - i form av den kapitalismkritik som satte likhetstecken mellan rika judar och kapitalister - har det strömmat antisemitiska signaler. Därför är kampen mot antisemitismen ett evigt oavslutat arbete: Varje gång samhället går in i en social kris dyker den upp, på ett eller annat sätt. Det viktiga är att den aldrig ursäktas. De kusligt antijudiska stämningar som Uppdrag Granskning visade finns i Malmö har naturligtvis med konflikten Palestina-Israel att göra då judar skuldbeläggs för vad en israelisk regering gör. Men de stereotypa, hatiska attityderna hämtar alltid sin näring från antisemitismens långa traditioner.

Det var inte bara judar som gasades ihjäl i lägren: oräkneliga andra "avvikande" mördades. Romer mördades liksom oräkneliga homosexuella. Kommunister, socialister och fackföreningsmän hämtades av Gestapo och försvann i Treblinka och Auschwitz. Hitlers uppstigande till makten legitimerades och stöddes av delar av det tyska storkapitalet; hans uppgift var i deras ögon att rensa Tyskland från bolsjeviker. Hitler uppsteg ur en kris för kapitalismen. 1928 hade Hitler några få procent av rösterna. 1930, året efter börskraschen i New York som snart alstrade massarbetslöshet i Tyskland, steg hans siffror till femton procent i septembervalen. Två år senare, när en fyrtioprocentig arbetslöshet fått verka i det utfattiga och av krig och revanschism ännu märkta Tyskland, rusade siffrorna upp till över trettio procent. Rösterna tog han mest från en förbittrad medelklass., Tyskland alla oroliga pinnebergare.

Den läxan, att social otrygghet alstrar högerextrema rörelser, sitter knappast längre lika starkt i de politiska eliternas medvetande. Att högerextremismen vunnit terräng sedan slutet av sjuttiotalet beror i huvudsak på att en okontrollerad marknadsideologi skapat en ny social otrygghet.

I Sverige blev nazismen aldrig särskilt stark men det brukar sägas att om inte bonderörelsen i Sverige varit så välorganiserad hade nazismen varit starkare. I bygder där Bondeförbundet var starkt kom ändå ibland bruna kristaller att fällas ut. Inte minst i Dalarna syns mönstret. Och på Förintelsens minnesdag fick vi i år alltså bevittna hur nazister spärrade av Radio Dalarnas byggnad i Falun (och på andra håll i Sverige).

Under mellankrigstiden drog nazismen med sig tunga samhällseliter. Idag är nazismen i huvudsak en trashankarnas rörelse. Ofta är det marginaliserade, halvt eller helt kriminella, som dras till läran. De högerextremister som är smarta håller sig borta från hakkorsen och uttrycker sin främlingsfientlighet i mer allmänna termer och deras rasism riktar sig idag oftare mot muslimer.

På Förintelsens minnesdag ska brottet mot Europas judar stå i centrum. Men dagen handlar till syvende och sist om varje brott mot mänskligheten och varje form av rasism.

LÄS ÄVEN: Förintelsen uppmärksammas på biblioteket