Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minskade löner löser inte våra problem

Annons

Sveriges Televisions program ”Lönesänkarna” var en fullträff, både vad gäller val av ämne och val av medverkande. Att lönernas andel av bruttonationalprodukten, vanligen kallad BNP, har minskat rejält har länge varit känt. Dessutom har företagens motsvarande vinstökning inte lett till ökade inhemska investeringar utan till spekulation i andra och resurssvagare länder.

Vad som var styrkan med programmet var att ekonomihistorikern Lennart Schön och den engelska professorn i ekonomi Engelbert Stockhammer gjorde en glasklar beskrivning av hela händelseförloppet. Deras fakta ställde nyliberalen Nils Gottfris med ändan bar, när han skulle sjunga låglönekonkurrensens lov.
Kjell Olov Feldt och Per Olov Edin berättade i programmet hur de röd-blå redan i början av 1980-talet varit överens med näringslivet om att lönernas andel av BNP borde sänkas. Den linjen har sedan dess legat fast. Resultatet för hela tidsperioden har blivit att företagsvinsternas andel har ökat från 20 till över 30 procent av BNP medan löneandelen minskat i motsvarande grad.

De samlade investeringarna i Sverige har alltså, trots högt ställda förväntningar, stagnerat.
En viktig orsak till detta är löntagarna svarar för 60 – 70 procent av konsumtionen av varor och tjänster. När deras efterfrågan sjunker blir investeringarna olönsamma och andra alternativ ter sig mera lockande. Här tänker professor Gottfris fel, liksom tidigare även den mera kände Lars Calmfors.

De är dock i gott sällskap av ingen mindre än Karl Marx. Det var först under mellankrigstiden som den engelske ekonomen John Maynard Keynes kom att betona konsumtionens betydelse för ett lands välstånd. En kunskap som i vårt land tyck vara död och begraven.

Partiveteranen Lennart Svensson efterlyser i DD den 18/2 en socialdemokratisk politik som läggs fast på ideologisk nivå inom partiet (kongressen) och sedan utgör en grund för förhandlingar med övriga partier i riksdagen. Detta skulle förmodligen stärka både partiet och demokratin i vårt land.

Feldt och Edin avslöjar att i det här fallet gick det till på det motsatta sättet. Det blev för mig en stark upplevelse att få bekräftat att man tvingades att dölja sina avsikter bakom skenförklaringar. En av dessa var att inflationsbekämpningen måste prioriteras för reallönernas skull. Att en för låg inflation var mera förödande för investeringar och låneavskrivningar än en något för hög, ville man inte alls diskutera.
Partiledningens linje, som tydligen fastställts på mycket hög nivå, försvarades intensivt mot ”betongsossar” och ”bakåtsträvare”. Att dessa i sin kritik av den nya partilinjen, som också innefattade nya skatte- och pensionssystem och privatiseringssträvandena, kan ha haft stöd av så mycket som 50 – 60 procent av den allmänna opinionen, har man struntat i.
Det är ju möjligt att ljuset i mörkret måste komma från annat håll. Som exempel kan man framhålla att tankesmedjan SNS skatteförslag, sett som helhet, med all säkerhet är mera rättvist än det nuvarande lapptäcket. Ett annat tecken i skyn, är väl att Birger Schlaug anser att Angela Merkel, genom införandet av Tobinskatten på banktransaktioner i EU, är en konservativ socialreformator av ”järnkanslern” Bismarcks format. Kanske kan, om man får önsketänka, Stefan Fölsters nya tankesmedja komma på ett sätt att föra över pengar från Kajmanöarna till de infrastruktursatsningar som, bland andra, Ulf Adelsohn anser nödvändiga.
Jag tror på metoden att ställa vetenskap mot politiska fördomar. Annars finns det en risk för att ”de orubbliga” röd – blå överenskommelserna som styr ”den svenska modellen” tenderar att skapa en politisk diktatur av kinesiskt format.


Börje Henningsson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel