Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mo Yan skildrar statens våld mot sin egen befolkning

Mo Yan skildrar den hårda kinesiska ettbarnspolitiken i romanen Yngel.

Vi har allihop hört om det: ettbarnspolitiken i Kina. Vi har hört om hur förtvivlade föräldrar för familjens överlevnads skull satt ut sina nyfödda flickebarn i skogen.

Om onödig fosterdiagnostik för att avgöra kön i förtid för att kunna avbryta graviditeter ifall det väntade barnet var ett oönskat flickebarn. Och som en följd ett onaturligt överskott på män i befolkningen.

Vad jag dock inte visste tills jag i somras läste ekonomihistorikern Marina Thornborgs ”Kvinna i Kina” var att det under flera hundra år varit ett överskott av män i Kina. Inte heller att överskottets storlek växlat över tid beroende på behovet av arbetskraft. T.ex. snördes inte kvinnofötter i södra Kina eftersom alla behövdes för arbetet på risfälten. Ingen kunde klafsa omkring i gyttjan med fötter utan trampdynor.

Men en sak är att läsa knastertorra vetenskapliga redogörelser över vedervärdiga vanor och deras effekter. En helt annan sak är det att krypa under skinnet på de människor som drabbats av alla dessa fasor. Mo Yan, den förste kinesiske författare som erhållit nobelpriset, har gjort just det i sin roman ”Yngel”.

Mo Yan förnekar sig inte. Liksom i de tidigare böckerna är han grov och direkt. Med fötterna djupt nersjunkna i sin barndoms bondby i Gaomi härad smaskar han till med blod och andra kroppsvätskor utan att generas. Utan hänsyn till en fisförnäm och låtsat finkänslig västerländsk publik skildrar han statens våld mot sin egen befolkning.

Det handlar om Hjärtat Wan, en kvinna som hela sitt liv varit barnmorska. Som ung strax efter revolutionen 1950 fick hon sin utbildning och blev snabbt erkänt skicklig. På femtiotalet prisades hon för sin skicklighet. Under den stora svälten 58-60 blev hon närmast arbetslös eftersom ingen blev gravid.

Ingen orkade eller hade lust till sex, allt handlade om att få något att äta. För övrigt upphörde de flesta kvinnor menstruera under svälten. Men så i slutet av 1960 ändrades politiken, staten tillät bönderna att odla lite för egen räkning och det blev en babyboom.

Hjärtat Wan arbetade dygnet runt, flängde på sin cykel hit och dit, förlöste kvinnor, räddade spädbarn och stoppade blödningar. Och blev hjälte. När hon förlovade sig med en pilot inom flygvapnet tyckte alla i Gaomi härad att det inte var mer än rätt, hjältar hörde ihop med hjältar.

Men hennes fästman tog; strax innan kulturrevolutionen briserade; statens flygplan och flög till Taiwan. Hjärtat Wan fick skulden. Men trots att hon tvingades utstå skam och nesa framför en skränande folkhop som gastade om dödsstraff vägrade hon erkänna sig vara orm och demon.

Istadigt lovade hon att vara staten och partiet trogen. Och det löftet höll hon. In i absurdum. När direktiven kommer om att ingen får sätta mer än ett barn till världen ser hon till att det efterlevs. Hon åker runt som en livmoderpolis och tvingar kvinnor till livsfarliga aborter. Många dör.

Romanen sträcker sig ända fram till idag med de flickor som undkom Hjärtat Wans tvångsaborter. De lever som illegala, utan medborgerliga rättigheter, några hittar en försörjningsmöjlighet i att bli surrogatmödrar.

Mo Yan binder ihop politiken med språk och mytologi på ett vackert sätt. Som en undertext ligger sägnen om hur människorna skapades ur lera som grodor levat i.

Det kinesiska tecknet för spädbarn och groda är detsamma och spädbarn sägs kväka på kinesiska. Översättaren Anna Gustavsson Chen har gjort ett storjobb som fått fram okända nyanser.