Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Musik och politik hör ihop

Musik och politik hör ihop. Samtidigt bär alla ett ansvar för vilket samhällsklimat som skall råda. Det pågår en upptrappning, en allt hetsigare stämning och polarisering.

Annons

Hiphopgruppen Kartellen och Timbuktu har retat upp Sverigdemokraterna. I låten ”Svarta duvor och vissna liljor” rappar Kartellens Sebastian ”Sebbe Staxx”Stakset att han hade ”lagt dom i koma alla tre” om han hade varit närvarande vid den uppmärksammade järnrörsincidenten i Stockholm 2010 och Timbuktu rappar bland annat ”dunkar Jimmie gul och blå”.
– Hade jag gått och angripit dem med ett järnrör hade det varit en sak, men jag gör det metaforiskt och svarar på deras hotpolitik, säger Sebbe Staxx till SVT:s ”Kulturnyheterna”om låten.

Timbuktu försvarar sig på twitter att han ”alltid tar avstånd från våld” och att han ”uttrycker sin ilska i musikalisk form”. I ett längre inlägg på Facebook tycker han det är fel att hänga upp sitt omdöme på två rader i en låt: ”Ta in helheten. Ta in hela bilden. Tänk på vad som fött känslorna som uttrycks i denna och så många andra låtar” skriver han. Timbuktu har också sagt att han allt sedan barndomen fått utstå rasistiska tillmälen.
De nya högerextrema krafterna hämtar sina toner från vit makt-musik. Enligt Expo var Sverige under mitten av 90-talet det land som producerade mest vit makt-musik i världen. Här fanns flera skivbolag. De största var Nordland och Ragnarock records men det fanns även mindre bolag. Bert Karlsson såg en chans att slå mynt av strömningarna genom att skriva kontrakt med Ultima Thule.
Bandet agerade tidigt husband åt Sverigedemokraterna. Under hösten 1993 hade bandet tre skivor på listan över landets 20 mest säljande album. Någon borde forska på det musikaliska sambandet mellan Ultima Thule och SD:s ledning och kärntrupp.

Tårtningen av Jimmie Åkesson skall självfallet fördömas. Nu har den kvinna som utförde tårtningen själv blivit tårtad. Den högerextrema organisationen Nordisk ungdom har tagit på sig ansvaret.
Alla bär ett ansvar för vilket samhällsklimat som skall råda. Det pågår en upptrappning, en allt hetsigare stämning och polarisering. Det är en sorglig utveckling, särskilt för oss som alltid tror på ickevåld som metod och som har exempelvis den amerikanska medborgarrättsrörelsens som föredöme. Hat, hot och okvädningsord i kommentarsfält och i elektroniska brev är vanligt förekommande, så vardagligt att man snart inte längre reagerar.
Hur som helst; musik och politik hör ihop. Det skall inte finnas några egentliga begränsningar för vad en konstnär får säga eller uttrycka i sina verk oavsett politisk och religiös åskådning. Olika starka och progressiva krafter har haft musik som medel i kampen för ett mer rättfärdigt samhälle. Joe Hill visade tidigt vägen. Hans sånger hindrades inte av inskränkta nationella intressen. Klasskampen var uppenbar i början av förra seklet. Woody Guthrie och Pete Seeger tog vid efter Joe Hill. Under 1960- och 70-talet hade ungdomsrevolten sina förkämpar i en radikal amerikansk folkmusikvåg. Jag tänker på Bob Dylan, Phil Ochs, Tom Paxton och Buffy Sainte-Marie.
I detta sammanhang får vi heller inte glömma bluesen. Här fanns flera starka impulser via både folkbluesartister som Josh White och den mer elektrifierade Chigacobluesens mest politiskt profilerade musiker, JB Lenoir.

Mycket av den där musiken har format mig till den människa jag blev.
Hiphopmusiken har sina olika förgreningar. En ny under- och arbetarklass hittar till ordkonsten genom en stark pulserande rytm. Tyvärr är det svårt för många av oss äldre att uppfatta det snabba språket. Många går miste om den radikalitet som blomstrar på olika kollektiva hiphopscener i storstäderna. Men texterna går att läsa på vårt eget språk. Den svenska hiphopen lever i allra högsta grad och alla borde egentligen vara glada även om man som politisk motståndare får på nöten i texterna.

Jag är en gammal rockare och för mig finns bland andra Ulf Lundell. Hans senaste böcker och musik är tydliga exempel på konstnärens själ och hur hans arbete genomkorsas av allmängiltiga frågeställningar om livet och den samtid som för tillfället råder. Rocklåtarna är pastischer av gamla klassiker, ibland nya versioner av egna gamla örhängen.
Han skriver sig rakt igenom livet, inget lämnas åt sidan, allra minst kapitalismen och vår sittande regering. I låten ”Rent förbannat” sjunger han följande: ”I en rå och girig kvartalsbaserad värld/dinglar Victor Jaras händer i pärlhalsbanden/ Augusto Pinochet, Maggie Thatcher och Ayn Rand sitter alla i riksdan i det här landet.”
Det är utmanande och fräckt, många kan ta anstöt, men det bekymrar inte upphovsmannen. Det handlar ytterst om yttrandefrihet.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se