Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är det råa Mando Diao tillbaka?

Mando Diao på Dalhalla, 21/7.

Annons

Är Mando Diao på väg tillbaka mot sitt ursprungssound? Spelningen på Dalhalla ger signaler om det.

Det vore respektlöst mot Björn Dixgård som sångare och artist att fokusera för mycket på Gustaf Noréns frånvaro när Mando Diao turnépremiärar på Dalhalla. Någon sådan text blir det inte, även om den kanske hade varit rimlig att skriva. Det räcker att säga att det under spelningen givetvis finns en elefant i rummet (kalkbrottet) som inte försvinner hur mycket man än vill – det sitter säkert en hel del skilsmässobarn i publiken som gärna hade sett bandets frontduo intakt.

Oavsett orsak till Noréns uppbrott med Mando Diao kan det inte vara lätt att skiljas från någon med Björn Dixgårds röst. När han nu äntligen får testa lungorna till Dalhallas akustik låter det förjävla bra. Det är tydligt att han nu kommer ta ännu större plats och ansvar som bandets största vapen och frontfigur.

Björn Dixgård kommer att få större utrymme och ansvar som ensam frontfigur.

Det är första gången bandet spelar i Dalarna sedan skid-VM i Falun och Noréns uppbrott.

Det märks – bandet ser ut att vara väldigt väl förberedda och bestämda att sätta prägel på premiären. De har också bjudit in ett gäng gäster så som Maxida Märäk, Linnéa Dixgård (med kör) och Fatboy för att krydda upplevelsen. Mot slutet dyker också de gamla Mando-medlemmarna Samuel Giers och Mats Björke upp på scenen.

Jag har saknat Mandos råa ursprung. Även om jag verkligen har uppskattat hela den musikaliska upptäcktsfärden från den ilskna Borlängerocken vidare till akustiska inslag, discoinfluenserna, Fröding-plattan och till viss del också syntexperimentet Aelita. Men jag minns det ändå som lite sorgsamt att höra Gustaf och Björn skandera att ”det gamla Mando är dött” på Allsång på Skansen för tre år sedan.

Men nu verkar liket återupplivat. Den råa energin är tillbaka. Det är förvisso mycket souligare än förut, vilket ter sig naturligt med Dixgårds röst som ensam draghäst. Men Dalhallaspelningen visar ändå en gammal glöd som kanske under senare år hållits tillbaka av finstämdhet och experimentanda.

Energin märks särskilt när bandet är själva på scen i spelningens början och slut. De nyskrivna låtar som de bjuder på har en rock-soul-popig ton som indikerar ett steg tillbaka mot ursprungssoundet (definitivt om man jämför med senaste skivan Aelita). Men det är i låtarna från de första skivorna som spelningen är som bäst. Det var länge sedan jag såg Down In The Past med sådan intensitet. The Band är fantastiskt som extranummer.

Kanske är det för att upplevelserna av mer mätta artister i Dalhalla, så som ZZ Top och Neil Young, ligger färska i bakhuvudet som Mando känns så uppeldade. I jämförelse är det befriande att se ett band som gör allt för att vinna publiken. På så sätt kanske Noréns avhopp inte bara är av ondo – det blir spännande att se ett Mando Diao med mycket nytt att bevisa.

Originalmedlemmen Carl-Johan Fogelklou (till vänster) och nye gitarristen Jens Siverstedt.

Mer läsning

Annons