Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med djuren som språkrör

/
  • Under 70- och 80-talen gjorde James Hollingworth banbrytande skivor.
  • Barnteatertältet vid Hildasholm.
  • När James Hollingworth ropar;
  • Hollingworth har även föräldrarna helt i sin hand. Uppenbart finns en längtan tillbaka.

James Hollingworth får fortfarande barn och vuxna att sjunga högt och inlevelsefullt om solidaritet.

Annons

Under 70- och 80-talen gjorde James Hollingworth banbrytande skivor, radio och tv-serier. 2006 vann han en grammis tillsammans med Jojje Wadenius. Hans avtryck i svensk musikliv är odiskutabelt. Nästan alla har hört hans sånger, allra mest klassikern Älgarna demonstrerar, du har säkert sjungit med i den du också. Och nu är det dags att sjunga igen fast högre och med mer patos.

Budskapet är i allra högsta grad aktuellt; trygghet för fortsatt liv i skogen, allt liv, och inte bara för oss stora djur, och inte bara för oss som alltid levt i just den här delen av skogen eller under just det där trädet. Vi säger ofta att det är våra björkar och tallar, men det är väl snarare vi som är på tillfälligt besök i björkarnas och tallarnas trädgårdar.

Det var 1974 som skogens konung fick nog och började sparka bakut. Har det hänt någonting sen dess? Har vi blivit fyrtio år klokare, modigare, starkare, förnuftigare? Vanligt folk har absolut blivit det, säkert så, men miljöpolitiken är fortfarande feg. Därför och drygt 40 år senare besöker en något luggsliten skogens konung Barnteaterveckan i Leksand för att än en gång hålla sitt tidslösa tal. Och kampen har hårdnat. I dag kan problematiken ses ur ett globalt perspektiv.

– På 70-talet var den Gröna vågen en kraft som uppstod i Sverige för Sverige. Idag måste man se det ur ett globalt perspektiv, det handlar om allas vår överlevnad, om solidaritet med allt liv, med alla, säger James Hollingworth strax innan spelningen i Leksand. När människan kliver in och spelar gud uppstår förstås problem.

– Angående miljön är det politiska spelet fortfarande alldeles för defensivt. Vi vet att vi lever över jordens tillgångar. Vi vet att vi utarmar det vackra omkring oss, ändå gör vi inte tillräckligt. Vi står och tittar på medan problemen växer över våra huvuden. Det är som om vi är imponerade över det makabra som händer, fortsätter Hollingworth.

Det är därför älgen är tillbaka och försöker tala oss tillrätta, eller rättare sagt och i bästa fall göra oss modigare.

Folk strömmar till. Det är dags att stämma gitarren.

– Titta Pappa, här finns det glass!, säger ett barn.

– Det var ju tråkigt., säger pappan.

– Nejdå, kontrar killen i sin blå keps, det är bra med lite glass när man ska titta på teater.

Många barn och föräldrar har nu trängt ihop sig i det vinröda teatertältet som är rest på baksidan av herrgården Hildasholm. Solen väger sig i Östervikens vatten så där som solen gör i sagans värld, eller i James Hollingworths värld. Och alla följer med när han tar det första ackordet på sin gitarr och öppnar Djurens brevlåda. Djuren som är du och jag.

Första låten handlar om att gå vilse, men med en kompis som Nalle Puh hittar man alltid hem till slut. Alla sjunger med i "Hur ska jag göra för att komma över vägen". Den har ett sug i rytmen som gör att man nästan glömmer bort budskapet; att våga ta en förändring, våga gå vidare, våga vara den man är. Hollingworths lugna stämma placerar allvarliga frågor i små famnar; "Vem har ett hjärta och vem har det ej?" och "Vem har grävt en grop i dag?" eller "Vet du om att det inte är farligt att fråga?"

Nästa lilla visa eller omkväde kan mycket väl vara en kommentar till den så kallade greklandskrisen; " Jag är en liten mört, som har simmat bört!". När det är dags för älgvisan med stort Ä sjunger alla smartphoneungar så det ekar över viken. När James Hollingworth ropar från scenen; "Förbjud all besprutning av mat!", ställer sig några barn upp utanför tältet, knyter näven och vrålar; "JA!"

Hollingworth har även föräldrarna helt i sin hand. Uppenbart finns en längtan tillbaka.

– Det var länge sedan man hörde de här låtarna, säger en kvinna till barnet hon håller i sin famn.

– Men mormor, du sjöng ju med hela tiden, säger flickan, och riktar världsvant sin mobiltelefon mot scenen och trycker av, precis när James Hollingworth sjunger om ett brev på posten.

– Mormor, viskar flickan, vad är ett brev på posten för någonting?

James Hollingworth menar att det är i stort sett samma barn som han möter i dag på teatern som då i mitten av 70-talet och att intresset för kultur är minst lika starkt nu som då, kanske till och med större i dag. Men när han möter ungarna i klassrummet är skillnaden stor.

– Det är mycket oroligare i skolan i dag, säger han. Det kan finnas flera anledningar till det. Men en bidragande orsak, tror Hollingworth är föräldrarnas egna oro. En oro för att inte hinna med allt som man måste. Och det där allt, har oftast inte med deras egna barn att göra.

Annons