Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mycket läsvärt av och om Rune Öfwerman

"Charlie Parker kom aldrig till Vingåker", är en annorlunda memoarbok och ofta en mycket rolig sådan. Allt är kanske inte sant, men en bra historia behöver inte vara sann, den behöver bara vara trolig.

Annons

Rune Öfwerman föddes 1932 och avled 2013. Han är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm och på gravstenen står: Take care. But have fun. Det är på något sätt också en skrivning som passar för boken.

Lasse Westman har skrivit förordet. Hoppa inte över dessa rader. Det är prosa på hög berättarnivå och Lasse Westman skriver bland annat om hur Nalens scen byggdes om för begravningen av Rune Öfwerman.

Pianisten, producenten med mera Rune Öfwerman var en av de stora giganterna inom svensk jazz, en av flera i en stor generation. Han var en lysande pianist, men som många stora musiker också en bra berättare och det visar han i sin memoarbok.

Boken är mer som att författaren sitter och berättar rakt ut till en lyssnare. Det blir utvikningar, det blir inte kronologiskt, men det blir personligt och det blir roligt.

Rune Öfwerman berättar om hur skolan inte var prioriterad, det fanns ju jazz också och då blev det möten med musiker som Georg Riedel och Lasse Bagge.

Det var en tid då skoldans, åtminstone i större städer, innebar att man engagerade orkestrar som Carl-Henrik Norins. Det var dansant jazz som gällde.

Det är sällan jag läst en så rolig memoarbok, här vimlar av berättelser om spratt och practical jokes, men den mörka sidan finns också med, den sida som handlar om alkohol och droger. Det roliga överväger dock och boken kan lika väl stå på humorhyllan som på memoarhyllan eller kanske på hyllan för musikhistoria.

Memoarer kan ofta vara ganska trista och självbelåtna böcker även om de är intressanta. Det här är roligt och intressant, som musikermemoarer ofta är, och jag har sällan skrattat så mycket vid läsanet av en memoarbok.

Rune Öfwerman är en legendarisk musiker som spelat med många och också producerat många. Det blir mycket name dropping, men här känns det att det inte är skryt. Han har träffat alla, han kände dem, umgicks med dem, spelade med dem, producerade dem.

Det man saknar är en CD. En bok av det här slaget borde åtföljas av en CD med ett urval av musikerns produktion. Det skulle ge ytterligare en dimension att kunna lyssna på till exempel Rune Öfwermans egen Old Spice.

Det Rune Öfwerman berättar om är en tid som inte längre finns, en tid då jazzen var stor i Sverige och det vimlade av musiker som gick från band till band.

Det finns förvisso många musiker idag också, men den stora allmänheten känner knappt till någon. Här får vi en påminnelse om vilka som fanns en gång och en del får vi lära känna lite mer. Det var musiker som ofta var egensinniga, kanske lite egotrippade, det var udda figurer, det var genier.

Boken innehåller många bilder, många är privata och inte av högsta klass, men de ger en bild av Rune Öfwerman och hans tid. Det finns också många bilder på skivomslag, för det här var en tid då skivomslagen var viktiga.

Rune Öfwerman var främst jazzpianist, men han kunde naturligtvis spela annat också och han producerade jazzskivor och mycket som inte var jazz som Stefan Demert, Lars Ekborg, Suzie (om nu någon minns henne), Ewa Roos, Kalle Sändare, Gunnar Wiklund och det går att räkna upp många fler, men alla namn finns i boken.

Det finns ett Finalord också. Det är skrivet av Dag Häggqvist, en man som Rune Öfwerman på olka sätt jobbade ihop med i 56 år. Hoppa inte över finalordet heller. Det är mycket läsvärt och ett bra komplement till det som Rune Öfwerman berättar.

Annons