Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Något bra reste sig ur askan”

– Traditionen satt i väggarna men något bra har rest sig ur askan, säger Lena Klarström, lärare på Brunnsvik i Ludvika, folkhögskolan som lades ned efter 106 år. Hon är sångpedagog och linjeföreståndare och en av fyra lärare som följt med från Brunnsvik i Ludvika till den nya folkhögskolan med samma namn i Tenoren i Studenternas hus i Borlänge.

Annons

Sex elever följde också med från Ludvika och går nu det andra respektive tredje året på musiklinjen här i Borlänge. Värderingarna om allas lika värde är desamma, betonar Lena Klarström när hon tar emot DD i Tenoren i Borlänge tillsammans med Sandra Mikaelsson som är nyanställd platschef..

Det viktiga är att rikta sig mot de mest utsatta i samhället, betonar de.
– För oss handlar det om att folkhögskolan fokuserar på elever som inte gått gymnasiet och då har väldigt svårt att få jobb. Många klarar inte heller Komvux som är väldigt komprimerat, säger Sandra Mikaelsson.
– Här på den allmänna linjen som är hjärtat i vår och andra folkhögskolors verksamhet får de en andra chans. Det blir allt viktigare i takt med att samhället hårdnar, säger hon och betonar att det visat sig att alltfler inte klarar gymnasiet i dag.

Lena Klarström började som musiklärare i Brunnsvik i Ludvika 2009 och var med till det bittra slutet. Hon betonar att hon inte har några problem att sätta sig in i det trauma för arbetarrörelsen som nedläggningen innebar.
Banden till folkbildningstraditionen i arbetarrörelsen där Alf Ahlberg och Dan Andersson hörde till de välkända som gått på Brunnsvik är också tydliga för henne.
– Och vi sjöng sånger som Viktor Jaras Svarta tupp och andra i storstugan på morgnarna ända till slutet. Vi botaniserade i den röda sångboken och musikelever kunde kompa.
Lena Klarström som varit fackligt aktiv pekar också på de arbetsrättsliga utbildningar som fanns på LO-skolan som svarade för runt halva folkhögskolans verksamhet innan den delen av folkhögskolan lades ned.

Men hon tycker också att själva beslutet om nedläggning är förståeligt även om hon har synpunkter på hur det sköttes. Hon betonar att bland andra ensamstående mammor hörde till dem som fick det allt svårare att delta i utbildningarna i takt med att internatverksamheten krympte och blev dyrare. Och då nådde folkhögskolan inte dem som mest behövde, betonar hon.
Resultatet blev att det var mest folk från Ludvika som gick där, berättar hon om allmänna linjen som åren innan folkhögskolans nedläggning förlades till Södertörns folkhögskola i Häggvik.
Och hon anser att det som blev ett resultat av det traumatiska förloppet blivit något bra även om folkhögskolan i Borlänge inte är en kopia av den i Ludvika. Först kändes det väl avigt att den fick samma namn, säger hon.

Hon lyfter samtidigt fram folkrörelsetraditionerna i Borlänge.
– Att lära i gemenskap och i grupp är ju grundläggande och här står ingen i en kateder och mässar.
Lena Klarström kommer från Mora. Sandra Mikaelsson som kommer från Falun och är nyanställd har inga band till Ludvika och Brunnsvik men betonar att hon förstår reaktioner som nedläggningen av en 106 år gammal folkhögskola innebar.
Lena Klarström och andra lärare fick ta den stora stöten och mötte gråtande elever som först fick beskedet att de inte skulle få gå klart utbildningen i Ludvika. Samtidigt skulle lärarna visa upp en positiv attityd trots att de inte visste vad som skulle hända, säger hon.
– Det blev för mycket. Men jag anser att något bra rest sig ur askan om man kan uttrycka det så, säger hon.

I Tenoren ryms folkhögskolan i en korridor med några rum på varje sida. Ett allmänt utrymme bredvid matsalen på övre plan finns också.
Vi tittar in i ett av klassrummen där delar av den 30 elever stora klassen på allmänna linjen sitter.
– Här är det folk runt en hela tiden. Det är jättebra, säger Thomas Bergqvist som sitter runt ett stort bord tillsammans med andra.
– Man får göra saker och ting i sin egen takt, det är också skillnad, säger Jonas Ben Salah.

Kristina Vahlberg
kristina.vahlberg@daladem.se