Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När biståndet går till biståndsministern

Möjligen har vi nu fått en delförklaring till biståndsminister Gunilla Carlssons plötsliga försvinnande från sin ministerpost. Genom Ekots granskning framkommer nu att hennes lön – och även statssekreterarens lön och omkostnader – tagits från biståndsbudgeten. Pengar som de folkvalda beslutat ska gå till bistånd och fattigdomsbekämpning har således bistått en minister och bekämpat hennes eventuella fattigdom. Eller regeringens.

Annons

Redan i våras mötte Anders Borg berättigad kritik – även från andra Allianspartier – när han föreslog att pengar till flyktingmottagning skulle tas från biståndsbudgeten.

Biståndsminister Gunilla Carlsson minns vi för att hon med hög röst alltid slog fast att varenda krona skulle gå till bistånd och inget annat. Med buller och bång sparkade hon SIDA:s förre generaldirektör och krävde nyordning. Det nya var att biståndet skulle ge mätbara och snabba resultat.
Problemet är bara att mycket av denna verksamhet aldrig kan bli särskilt mätbar. Sverige kan bidra med pengar till ett vägbygge, men hur ska den specifikt svenska insatsen mätas när andra bidragsgivare är med?
Och hur ska man mäta den förändring som äger rum i medvetandet på fattiga outbildade kvinnor som via biståndsverksamhet får ett nytt demokratiskt medvetande? Kan det mätas i effekt per krona?
Det har förekommit att biståndsprojekt lagts ner därför att kostnaden för att utvärdera det blev högre än stödet!

Ännu svårare är det faktum att de riktigt fattiga länder, där behovet av bistånd är som allra störst, där är vanligtvis också korruptionen värst. Ska biståndet då styras över till litet rikare utvecklingsländer där statsapparaten fungerar bättre?
Biståndsarbete hör till de mest komplexa och svåraste sakerna ett samhälle kan syssla med. Att exempelvis SIDA:s verksamhet granskas hårt är därför extremt viktigt. Genom åren har det också skett.

Det som skedde under Gunilla Carlssons tid var att biståndet på ett grundläggande sätt var på väg att omformas.
Hennes främsta insats var helt enkelt att hon bidrog till att sänka biståndsverksamhetens anseende. Hon har också kämpat för att biståndsmålet – 1 procent av budgeten – skulle sänkas tre tiondelar men det fick hon aldrig igenom. Istället har det nallats på biståndet på andra sätt.
Naturligtvis ärt det i sammanhanget inga stora summor ur den totala anslaget till bistånd (även om de där tjugo miljonerna mätt mot exempelvis hundra fattiga byar är en förmögenhet). Men trenden är tydlig – dessa pengar används till annat än de varit avsedda för. Och – riksdagen tycks inte ha vetat om det.

Vem är ansvarig? Det är i första hand Carl Bildt och i sista hand Fredrik Reinfeldt själv. Carl Bildts historiska insats har mycket bestått i att personifiera begreppet teflonpolitiker. Allt rinner av honom. När det gällt hans inbladning i svenska oljebolags verksamhet i Afrika har heller inte medierna pressat den som borde pressas: Reinfeldt.
Reinfeldts ministrar – det börjar nästan bli namnet på en satirisk samhällsroman.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se