Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När byråkratin snärjer landsbygden (2)

Som nämndes i min tidigare artikel (DD tisdag 15/9) är det angeläget att genom en utredning föreslå en ny landsbygdspolitik. Det är dock viktigt att noga läsa och reflektera över direktiven, eftersom de visar i vilken riktning regeringen vill att utvecklingen skall gå.

Så här skriver man: ”För att bo och verka på eller besöka landsbygden behövs vissa grundläggande strukturer, som infrastruktur, transporter och samhällsservice. För sådana grundläggande förutsättningar har staten ett övergripande ansvar i hela landet. Glesheten och de långa avstånden på landsbygden gör att marknadslösningar kan behöva kompletteras med offentliga åtgärder och regler kan behöva ändras.”

Marknadslösningar som fungerar i tätbebyggda miljöer kan i landsbygdsområden behöva kompletteras med politiska insatser. I dag saknas en sammanhållen nationell politik för landsbygden som på ett tydligt sätt tar avstamp i de utmaningar och möjligheter som landsbygden står inför.”

En förnyad politik för landsbygden behöver vara inkluderande och tydligare uppmärksamma landsbygdsbornas delaktighet i samhällsutvecklingen. Det lokala engagemang som många gånger är avgörande för utvecklingskraften på landsbygden måste värnas och stärkas” .

Det är glädjande

- att man slår fast statens ansvar för grundläggande samhällsfunktioner, men ifrågasätter om staten verkligen tagit detta,

- att man ifrågasätter tätorterna som norm för hur samhälleliga lösningar skall se ut, och

- att man insett att medborgarnas lokala engagemang är avgörande för utvecklingen i deras bygder men att detta försummats.

Detta innebär att regeringen har en beredskap för stora förändringar när det gäller statens ansvar och agerande när det gäller landsbygdspolitiken, vilket borde leda till att kommittén frimodigt kommer att föreslå angelägna och genomgripande förbättringar.

Men det finns också sådant som oroar. Det står i direktiven:”I ett modernt samhälle är rörlighet för jobb och utbildning och en viss utflyttning från gles- och landsbygder till städer naturligt.”

Detta visar att regeringen trots allt försummar att människors naturliga och viktiga geografiska rörlighet också innefattar dem som flyttar till landsbygderna. Här kan kommittén bidra genom att problematisera människors samhälleliga rörlighet, förutsättningarna för och effekterna av den.

Det finns inte mycket som regeringen vill förbjuda kommittén att arbeta med. Dock står det: ”Kommittén ska inte utvärdera eller föreslå ändringar av strandskyddslagstiftningen.” Förhoppningsvis tolkar kommittén det som att den ändå får lägga synpunkter på hur gällande lag tillämpas. Lagar säger ju inte vad som får eller inte får göras i enskilda fall. Den som tolkar regelverken har det sista ordet.

I detta fall är det länsstyrelserna och förvaltningsdomstolarna. Att granska tillämpningen av gällande regelverk är minst lika angeläget som att granska reglerna i sig. Gör man så kan man bringa klarhet i var eventuella hinder finns eller där lagar tillämpas på annat sätt än lagstiftarna tänkt sig.

Sammanfattningsvis kan sägas att kommittén har fått ett brett uppdrag baserat på insikter om människors nuvarande besvärliga levnadsvillkor i landets bygder. Det gör att vi kan ställa höga förväntningar på att kommittén använder detta för en både bred och djup analys av rådande situation.

Vi borde också förvänta oss att den utvecklar förslag till hur staten kan ta sitt hittills försummade, men nödvändiga, ansvar för landsbygdernas människor och deras samhälleliga villkor.

Kåre Olsson

Folkhögskollärare i pension, lokalt aktiv i Skattungbyn.

Läs också När byråkratin snärjer landsbygden 1