Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När döden blir en orgasm

Annons

Richard Wagners opera Tristan och Isolde spelas som aldrig förr. I lördags var det premiär för en ny uppsättning på Göteborgsoperan. Torsten Rönnerstrand tycker att det är en gripande men också lättillgänglig föreställning.

OPERA

Tristan och Isolde, Göteborgsoperan

Regissör: Wilhelm Carlsson

Scenografi: Peter Lundquist,

Dirigent: Stefan Lano.

Solister: Annalena Persson och Lars Cleveman.

9/2-23/3

» År 2011 byggde Lars von Trier sin film Melancholia på Richard Wagners opera Tristan och Isolde. Kanske är det en tillfällighet, men nu spelas denna opera som aldrig förr. Den 27 mars 2012 gjorde Nina Stemme och Stephen Gould en uppmärksammad inspelning med tyska radions symfoniorkester, som nu finns tillgänglig på CD. I höstas dirigerade Eesa-Pekka Salonen en föreställning i Stockholm, och för några dagar sedan rapporterades om en ny uppsättning i Toronto.

Och nu är det dags igen. I lördags var det premiär för en lysande nyuppsättning av Tristan och Isolde som fram till 23 mars spelas på Göteborgsoperan. Det är en gripande men också lättillgänglig föreställning, som borde vara en idealisk introduktion för den som vill förstå varför denna Wagner-opera har väckt så mycket uppmärksamhet på senare år.
Göteborgsoperans föreställning av Tristan och Isolde är regisserad av rutinerade Wagner-regissören Wilhelm Carlsson, och i rollen som Tristan ser vi Lars Cleveman, känd för imponerande insatser i Värmlandsoperans uppsättningar av Andrea Chenier, Tristan och Isolde och Kavaljererna på Ekeby.

Men den mest imponerande insatsen gör Annalena Persson. Hon sjunger Isoldes roll med en intensivt glödande passion som jag sällan mött på en operascen.
På Annalena Persson ankommer det att framföra en av världsdramatikens mest omdiskuterade repliker, ”Tristan, får jag försoning?” Så lyder nämligen orden i det gåtfulla slutet av operans första akt.

Det är den irländska kungadottern Isolde som med dessa ord vänder sig till den unge Tristan, systerson till kung Marke av Cornwall. Han har svikit henne, men nu vill hon att de ska försonas genom att tillsammans dricka ur en bägare som tillretts av hennes tjänarinna Brangäne.
Till en början förblir det oklart vad Isolde vill ha ut av detta. En närliggande tolkning är att hon önskar att både hon själv och Tristan ska dö. Sålunda låter hon förstå att bägaren innehåller ett dödande gift som ska ta deras liv.
Motivet för detta förblir länge oklart, men vi får antydningar i olika riktning. På ett för tiden typiskt sätt smälter de samman dödslängtan med längtan efter liv, kärlek och passion.

Isolde har i det förflutna räddat Tristans liv, och i samband med det har hon motvilligt börjat älska honom. Likväl vill hon nu döda honom. Han har svikit henne, och därtill har han dräpt hennes förre älskade Morold. I strid med Isoldes vilja har han dessutom påtagit sig uppdraget att föra henne till Cornwall, för att hon där ska stå brud åt hans morbror och länsherre, Kung Marke. Inför detta öde önskar hon att hon hellre vore död.
Men drycken i bägaren har inte den väntade effekten. Isoldes tjänarinna Brangäne har ersatt det dödande giftet med en kärleksdryck. Resultatet blir att Tristan och Isolde faller i varandras armar och förenas i en passion som till sist för dem i döden. När deras kärlek upptäcks, blir Tristan sårad av kung Markes väpnare, och när han i sista akten gett upp andan tar Isolde sitt liv.

På ytan ser det alltså ut att handla om död och förintelse. Tristan och Isolde kan tolkas som en berättelse om passioner som leder till mord och självmord. Döden är också ett återkommande ledmotiv som gång på gång dyker upp i olika förklädnader. Så är det till exempel i de många passager där döden, natten och mörkret ställs mot livet, ljuset och dagen.
Här står det också klart att det är döden som är det goda, medan livet står för det onda. Det understryks inte bara av librettot utan också av musiken, där de återkommande C-durackorden ska uttrycka det onda som är förknippat med livet, ljuset och dagen.

Men det finns också ett helt annat sätt att tolka denna mångtydiga opera på. Till en början tror vi att Isolde vill se Tristan död, men i stället väcker hon – avsiktligt eller oavsiktligt – hans åtrå. När hon som försoning ber Tristan att tömma bägaren, är det alltså frågan om en förtäckt raggningsreplik. I bägaren finns ju inte det dödande giftet utan en kärleksdryck.

Här anknyter Wagner till en urgammal tradition. Bägaren har ju sedan urminnes tider uppfattats som en symbol för det kvinnliga könsorganet! Den symboliken har sitt ursprung i forntida fruktbarhetsriter, men den uppträder också i de antika myterna liksom i alkemin och kristendomen. Ett exempel på det är nog den kristna nattvardskalken som enligt många mytforskare går tillbaka på den sexuella symboliken i de gamla fruktbarhetsriterna.
När Isolde räcker Tristan sin bägare är det alltså sitt sköte hon vill ge honom. En sådan tolkning av Tristan och Isolde kan tyckas alltför djärv, men den har starkt stöd i de keltiska sagor som inspirerade Wagner, när han skrev sin opera. Här ligger den sexuella symboliken i öppen dager, och det är inte alls konstigt att dessa gamla berättelser blivit slitstarka favoriter bland senare tiders psykoanalytiker och pornografer.

Sammansmältningen av sex och död är särskilt tydlig hos Gottfrid von Strassburg, den diktare från 1200-talet som var Wagners viktigaste inspirationskälla. Någon giftbägare finns det visserligen inte här – det var Wagners egen uppfinning – men sambandet mellan sex och död är ändå starkt understruket.
Denna dubbelexponering av död och kärlek var utan tvivel det viktigaste skälet till att Wagner fascinerades av sagan om Tristan och Isolde. Men det var han inte ensam om. Liknande tankar fanns också hos många andra diktare och filosofer som tagit intryck av de gamla sagorna. Till dem hör de tyska romantikerna vid 1800-talets början men också senare ”mästertänkare” som Arthur Schopenhauer, Friedrich Nietzsche och Sigmund Freud.

Den viktigaste av dessa var Schopenhauer, den skönskrivande diktarfilosofen som satt så många spår i Wagners verk. Från hans tankar om kärleken och döden utgår den andra akten av Tristan och Isolde. Till Schopenhauer skrev Wagner också ett brev, där han vidareutvecklade sin mästares tankar om sammansmältningen mellan döden och den sexuella kärleken.

Likväl fanns det en viktig skillnad mellan Wagner och hans läromästare. I motsats till Schopenhauer såg Wagner inte sexualiteten som något ont. För honom var den – liksom döden – en väg till befrielse ur människans plågsamma fångenskap i sitt eget jag.

Detta är sannolikt tanken bakom den starka erotiska laddning som så många lyssnare tycker sig finna i musiken till Tristan och Isolde. Mycket talar för denna musik ska ses som ”one long representation of the sexual act”, för att citera Eric Bentlyes bok The Playwright as Thinker.
Förmodligen var det just detta som var orsaken till Friedrich Nietzsches gränslösa entusiasm för Tristan och Isolde. Efter en föreställning i München 1872 ska han ha utropat:
”Detta drama om döden gör mig inte alls sorgsen; tvärtom, jag känner mig lycklig och befriad.”

Torsten Rönnerstrand
Historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap

Annons