Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När jag ville bli författare

Annons

krönika
Hela vintern har jag jobbat hårt på en ny roman. Den har tagit mig tre år att skriva och nu är en första version klar. Det ska bli skönt att möta våren med en ny bok färdig att sändas ut i världen. Man vet aldrig vad som händer med en bok, men ett är säkert, som författare kommer jag att möta en läsande publik och besvara frågor om mitt skrivande. En vanlig fråga lyder ungefär så här: Har du alltid vetat att du skulle bli författare och skriva böcker?

Jag brukar svara att jag redan i tolvårsåldern visste att det var det här jag ville göra med mitt liv. Om skönlitterära författares vardag, arbetstid och ekonomiska villkor hade jag läst om i en bok jag lånat på biblioteket i Farsta där jag växte upp. Det såg minst sagt bra ut, tyckte jag, ganska så fria arbetstider och en författare gjorde i stort sett vad som föll en in. Sedan skrev man om det. Lätt som en plätt!
Folk tycker inte det är konstigt att jag planerat mitt liv efter vad jag drömde om som barn. Det gör jag. Jag kan inte förstå varför jag har ägnat så mycket tid och kraft att skriva dessa noveller, romaner och krönikor. Jag kan heller inte begripa varför jag har samlat på mig ungefär femtio hyllmeter böcker i ett eget privat bibliotek. Har det gjort mig lycklig? Lyckligare?

För något år sedan kom Bronnie Ware, en australiensisk sjuksköterska verksam inom vården i livets slutskede, ut med en bok The Top Five Regrets of the Dying – De fem saker människor ångrar mest inför döden. I den har hon samlat erfarenheter från ett helt yrkesliv då hon vårdat och pratat med människor under deras sista tid. Vad är det man ångrar mest när det inte längre finns tid kvar att rätta till misstagen? Hon listade de vanligaste svaren och högst upp kom:
1. Att inte ha vågat uppfylla min dröm, utan anpassat mig till andras förväntningar.
2. Att ha jobbat för mycket.
3. Att inte haft mod att säga ifrån och uttrycka vad jag själv vill.
4. Att inte ha hållit kontakt med mina vänner.
5. Att inte vågat vara glad och lycklig.

Visst låter det sorgligt. Jag blir lite ledsen när jag inser att jag själv ångrar mycket. För att uppfylla min livsdröm – etta på listan – har jag jobbat för mycket, ägnat för lite tid åt familjen. Jag är för konflikträdd och lever mitt liv i trygga bokfiktioner. Jag håller dålig kontakt med mina få vänner. Lycka – det är något överskattat. Arbete, det är lycka för mig.
Men efter tjugofyra år i drömyrket, har jag äntligen börjat fatta det där som tolvåringen förstod. Själva kärnan i hans dröm var inte att bli författare. Det var: Man borde i större utsträckning göra det som faller en in. Jag håller med. Jag fattar det nu. Det finns inte så mycket att vara rädd för längre. Det är inte så farligt att bryta upp från gamla inkörda hjulspår om glädjen fattas. Det är roligare att våga nytt, än att föreställa sig vad andra ska tycka om man misslyckas. Och snart är våren här, som ett glödande brev till var och en av oss. Där står det: Livet är för kort för att slösas bort på saker som du ångrar på dödsbädden.

Tony Samuelsson
kultur@daladem.se

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel