Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När maskinerna rullar in

En av världens ledande biologer, Edward O Wilson, som framförallt studerat myror, myntade för något årtionde sedan ordet biofili. Det betyder älskare av naturen. Han menade att den mänskliga arten genom evolutionen utvecklat en biologiskt grundad kärlek till levande djur och växter, grönska och vatten, ja hela den biologiska mångfalden och att detta drag gynnat henne.

Annons


För övrigt var det samme biolog som myntade begreppet biologisk mångfald. Jag är övertygad om att det där stämmer. De allra flesta av oss blir upplyfta av att gå i en vacker skog eller en prunkande trädgård.

Samtidigt kännetecknas vår tid av en accelererande skövling av naturen och man kan verkligen inte säga att protesterna mot detta är särskilt starka. Sverige skryter ofta med att landet går i spetsen för miljö- och klimatarbete, men det är på det hela taget en illusion: nationens ekologiska fotavtryck i världen växer, det är bara det att mycket av den mest miljöbelastande produktionen flyttat till andra länder.

Varför är protesterna mot miljöförstöringen så pass svaga? Om Edward O Wilson har rätt borde ju våra medvetanden uppresa sig med en väldig kraft inför åsynen av pågående naturförstörelse? Förklaringen till att det inte sker är nog i hög grad att det helt enkelt inte längre sker inför någons åsyn.

Jag vet inte om maskinerna ännu rullat in i området Lungsjöån i Dalarna. Inte heller vet jag om drivningsledaren på Bergvik Skog och Stora Enso i skrivande stund redan står där bland barrträden som snart ska huggas ner. Men det är på gång. Efter semestrarna ska avverkningen börja, har det hetat. I SvT Gävle-Dala intervjuades häromdagen en representant från Naturskyddsföreningen på platsen där slutavverkningen ska inledas. Inslaget fladdrade förbi som en ensam fjäril. Jag tvivlar på att så många reagerade.

Lungsjöån är ett område på runt hundra kvadratkilometer som ligger liksom som en stor, välbevarad naturhemlighet mitt i Dalarna. Det är ett litet bergigt tillrinningsområde för Lungsjöån. Där möts utkanterna av tre kommuner och denna utkanternas Bermudatriangel som finns i Rättviks, Leksands och Faluns kommuner är knappast alls bebodd. Jo, det finns ett gammalt finntorp där, men få vanliga människor passerar förbi.

När inventerare och forskare undersökt området har de hittat stora naturvärden. Ganska nyligen upptäcktes det att tjädern har spelplats där. När Rolf Lundqvist i en mycket läsvärd rapport – han är en fin stilist – som utgivits av Naturskyddsföreningen, Det levande landskapet Lungsjöån, beskriver området får man närapå en paradisisk känsla under läsningen:

Fågellivet har sina karaktäristiska arter, drillsnäppa finns här, liksom grönbena, skogssnäppa, enkelbeckasin och morkulla. Drillsnäppa hittas enklast vid Lungsjön. Storlommen häckar också i Långsjön, liksom fiskmås. Överflygande smålom hörs och torde häcka i någon eller några tjärnar. Här finns gräsänder, kricka och knipa. Årta observerades vid Grövelmyrorna på 1980-talet. Tranor och kanadagäss häckar, liksom mer enstaka sångsvan. Tornfalk häckar, lärkfalk har setts vid Abbortjärnen och fortfarande finns något duvhöksbo kvar. På våren spelar orrarna, som förr på Lejdsjöns is. Tjädern finns spridd över området, medan järpen ses mer sällan. Vilka, som är fåglarna i skogen, avgörs av skogens utseende. Här finns idag stora ungskogs- och hyggesområden, men också rester av äldre naturskog, vilket gör skillnad. Artrikast är de lövrika bestånden.

De biofila instinkterna vaknar till liv. Lundqvist utgår i sin rapport från den gamle miljökämpen - poeten och den politiskt faktiskt konservative – Sten Selander och hans begrepp Levande landskap.

Men snart kommer de stora skogsmaskinerna att invadera området. En del kommer för syns skull att sparas – fem procent - och Bergvik kommer naturligtvis att anse att det är tillräckligt. Men ett levande landskap trasas sönder. Hur många kommer att reagera på skövlingen? Ganska få. Detta levande skogslandskap betraktas inte av särskilt många ögon och de biofila instinkterna får så att säga ingen chans att vakna.

Avfolkningen av landsbygden håller på att få denna sorgliga konsekvens att allt färre människor – förutom en och annan fältbiolog, forskare eller någon fiskare - blir vittne till ödeläggelserna. Ännu på sjuttiotalet var landsbygden så pass befolkad att helt vanliga människor, alltså folk som inte var några vetenskapliga experter utan bara experter på sina egna liv, fick syn på kalhyggen och nyanlagda skogsvägar som skar sönder det levande landskap där även människorna ingick. Nu har den tysta våren, den tysta sommaren, den tysta hösten och den tysta vintern lagt sig över större delen av landet och det enda mänskliga ljud som förnims är ofta skogsmaskinernas.

Protesterna mot skövlandet av Ojnareskogen på Gotland är ett undantag om bekräftar regeln. När jag frågar skogskämparna i Dalarna om de kan räkna upp tio exempel på att naturintressena lyckats stoppa en slutavverkning där skyddsvärd skog huggs ner, blir de tysta och kan inte komma på många fall.

Biofilin är en mänsklig egenskap som inte längre används i evolutionen. Numera är det snarare biofobin som härskar. Och skogsbolagen som heller inte behöver frukta några av de centerpartistiska miljö- eller jordbruksministrarna.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se