Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nationell kris i sjukvården!

Greider: Nationell kris i sjukvården!

Annons

Svensk sjukvård är i kris. Det är bara att konstatera. Larmrapporter strömmar in från de flesta håll i landet. Sjukhus i storstäder saknar sjuksköterskor eftersom de sagt upp sig i stora skaror. Väntetiderna på akuterna kan ibland vara mer än dygnslånga. Under storhelger går sjukhus ofta upp i så kallat stabsläge. Och i landsorten slimmar landsting med svag skattekraft och lägger ner väl fungerande sjukhus och högt rankade BB-avdelningar, så som nu – under stora, folkliga protester - sker i Sollefteå. Landstinget Dalarna sparar. Personal och sjukhuschefer på Sahlgrenska i Göteborg är förtvivlade och i borgerligt styrda Stockholm krisar det på flera sjukhus.

Landstinget Dalarna sparar. Personal och sjukhuschefer på Sahlgrenska i Göteborg är förtvivlade och i borgerligt styrda Stockholm krisar det på flera sjukhus.

Det är ingen slump att frågan om sjukvården nu seglat upp som den viktigaste i väljarnas ögon. Och känslan är stark av att detta faktiskt tycks ha kommit som en överraskning för politikerna. Kanske har vi låtit politiker, lokalt som nationellt, vänja sig vid att vanligt folk i så liten grad protesterat mot nedskärningar?

Man kan tala om en generell, nationell kris för svensk sjukvård. Men oftast uppfattar människor det inte riktigt så. I varje landsting – oavsett om det är i Stockholm, Göteborg eller Dalarna – tror folk ofta att det är just deras landsting som är sämst i landet. Sjukvårdsdebatten är fragmentiserad. Men det är en generell kris. Det är regering och riksdag som har det yttersta ansvaret. De kan inte skylla på lokalpolitiker som ofta har en omöjlig situation.

En alltför liten del av BNP, av samhällets samlade resurser, går till sjukvården. I Sverige är det cirka 9,5 procent – medan det exempelvis i Danmark istället är 11 procent. De där små sifferskillnaderna rymmer jättelika summor. Sådana siffror behöver visserligen inte alltid säga så mycket eftersom ekonomiska tillväxtsiffror kan variera. Men den kroniska resursbristen i svensk sjukvård är svår att förneka. Sköterskeflykten och bristen på undersköterskor beror på en kombination av för dåliga löner och på att personalen helt enkelt inte längre orkar med arbetsbelastningen.

När ska det gå upp för svenska folket och för politikerna att den sjukvårdskris som vi nu ser växa fram till en mycket stor del är en bild av många, många år av skattesänkningar.

När ska det gå upp för svenska folket och för politikerna att den sjukvårdskris som vi nu ser växa fram till en mycket stor del är en bild av många, många år av skattesänkningar. Det är inte bara inkomstskatter som sänkts utan också kapitalskatter och fastighetsskatt. Enskilda landsting har ofta höjt sina skatter, så är det. Men det som krävs för att lösa krisen är generellt ökade statsbidrag. Den svenska sjukvårdens kostym är för liten. Den har tvättats så många gånger i budgetåtstramningarnas och effektiviseringarnas alltför heta tvättprogram och blivit så slimmad att den knappt längre tål en tidig influensaepidemi, eller ens en sommar när vikarier inte finns att tillgå.

Sjukvården är på många sätt välfärdsstatens själva centrala nervsystem. När sjukvården krisar, ja då krisar till slut samhället i stort. När alltmer av offentlig sjukvård koncentreras lämnas bygder avlövade och får svårt att attrahera inflyttare eller hejda avfolkning. Ett missnöje kan gro som lätt växlas in av högerpopulismen.

Sjukvårdsekonomi är förvisso ingen enkel och konfliktfri sak. En åldrande befolkning ökar ständigt efterfrågan på vård, samtidigt som löner ända sakta men säkert stiger (löner är den stora kostnaden i sjukvården) och ekvationen kan lätt bli omöjlig att lösa. Teknologiska genombrott sparar ofta in resurser, men behovet av patientnära omsorg på sjukhusen kan inte tillfredställas med teknik. Det krävs levande människor.

Staten måste helt enkelt stå för det övergripande ansvaret för att vårdkvalité och tillgänglighet upprätthålls och därför måste skattemedel till hälso- och sjukvården i större utsträckning fördelas via statsbidrag.

I långa loppet finns bara en väg ur dilemmat: att en större del av samhällets resurser läggs på vården. Det kräver sakta men säkert stigande skatter (såvida man inte går den ojämlika vägen med ständigt höjda patientavgifter). Då rör det sig om skatter som inte bara kan eller ska tas ut på landstingsnivå, eftersom den skatten inte är progressiv och dessutom slår snett mellan rika och fattigare landsting. Staten måste helt enkelt stå för det övergripande ansvaret för att vårdkvalité och tillgänglighet upprätthålls och därför måste skattemedel till hälso- och sjukvården i större utsträckning fördelas via statsbidrag. På längre sikt har jag svårt att tro att sjukvårdslagens portalparagraf om jämlik vård för alla kan upprätthållas via landstingsstyren. Att dessutom skattepengar numera i allt högre utsträckning går till vinster i privat driven vård är ohållbart i ljuset av den kroniska resursbristen i sjukvården.

Nationell kris i sjukvården kräver nationella, övergripande lösningar.

Annons