Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nej till S+M-koalition

Regeringsfrågan har varit het i några veckor. Ämnet var centralt i samhällsdebatten redan innan Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven gjorde ett utspel för cirka två veckor sedan om att han öppnar för ett brett samarbete över blockgränsen efter valet, mellan hans parti och ett eller flera borgerliga partier.

Annons

Det har vridits och vänts på regeringsfrågan och en koalition mellan S och Miljöpartiet från rödgröna blocket och Folkpartiet från det borgerliga blocket har varit den som det främst spekulerats om.
Men det har även föreslagits en koalition mellan S och Moderaterna. Debattören Gunnar Wetterberg har föreslagit en sådan. Och S-tidningen Folkbladet i Norrköpings ledarsideschef Widar Andersson har nämnt en sådan.

I går var det en nyhet att den förre moderatledaren (1999 till 2003) Bo Lundgren föreslår en S+M-regering vid ett svårt parlamentariskt läge efter valet.
Koalitioner mellan S och M är vanliga i flera länder i Europa. I Finland utgör S och M de största partierna i den sexpartiregering som styr nu.

I Österrike omvaldes den sittande S+M-regeringen (partinamnen där är annorlunda, SPÖ samt ÖVP) i valet i höstas. Den tappade dock mandat även om den behöll sin majoritet i parlamentet.
Och i Tyskland förhandlar nu motsvarigheterna till S (SPD) och M (CDU/CSU) om att bilda koalition. De har samregerat 2005 till 2009 och 1966 till 1969.
Finland, Tyskland och Österrike har de dock av tradition, praxis eller lag majoritetsregeringar. I Sverige är författningen skriven så att det ska vara lätt att bilda minoritetsregering och (relativt) lätt för en sådan att regera.

I mer än ett halvt århundrade hette det att borgerliga partier som samarbetade (koalitionsregerade) med S tappade väljare. För Centerpartiet var det så i koalitionen med S på 50-talet. Och när FP, men även C, samarbetade med S på 70-, 80- och 90-talen så tappade de partierna väljare, även om de nådde sakpolitiska framgångar.
Nu verkar regeln kunna skrivas om till att små partier som samarbetar med ett stort parti, och ett sådant är M utöver S, förlorar väljare på det. De senaste sju årens alliansregering har ju visat att det är de tre små allianspartierna som tappat väljare medan det stora M klarat sig bra.

Vid ett samarbete mellan S och M skulle det ske på jämlika villkor i det att partierna vore ungefär jämnstora i inledningsskedet. Problemet är att de två partierna troligen skulle få svårt att samarbeta, även om de på vissa punkter nog skulle komma överens.
En regering med S och M i den bör reserveras för krislägen av den typ som rådde under andra världskriget. Dessutom skulle oppositionen mot en sådan bli splittrad och svag.

Oppositionen skulle nog kunna kritisera S+M-regeringen, men den skulle inte kunna enas om en gemensam alternativ politik. V till vänster, MP närmare mitten, C, KD och FP till höger om mitten (samt dessutom Sverigedemokraterna) skulle få svårt att enas om alternativ till S+M-regeringen.
Däremot skulle oppositionens partier säkert ganska snabbt kunna få en majoritet i väljarstöd. Väljare till vänster i S skulle gå till V, väljare i S som finner de gröna frågorna viktiga skulle gå till MP och de som valt M men vill ha en tydligt borgerlig politik skulle gå till KD, FP eller C.
S och M skulle nog snabbt förlora sin majoritet i opinionsmätningarna.

Sverige behöver en regering även om det blir ett parlamentariskt läge där en sådan är svår att bilda. Men S och M bör inte sätta sig i samma regering så länge det inte är ett allvarligt krisläge.

Robert Sundberg
robert.sundberg@daladem.se