Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nöjd med läget som det är

Under sommaren går i tv på måndagar Lotta på Liseberg i TV4 och på tisdagar Allsång på Skansen i Sveriges television. Det förra programmet är nytt sedan några år medan det senare har en tradition på flera årtionden.

När de sjunger allsång tittar publiken på Liseberg upp medan publiken på Skansen tittar ner. Det beror på att de på Liseberg ser sångtexten på storbildsskärm medan de på Skansen har pappershäften som de håller i.

De häftena är en tradition som nu delvis blivit en belastning eftersom de ger en publik som tittar ned i sina knän under allsångsmomenten. Publiken på Liseberg däremot tittar upp och ger ett mer piggt intryck.

Man kan resonera på liknande sätt gällande kommuner och hur de ser på sin situation. Om man förenklar det går det att se på två sätt. Det ena är att titta (ned), på sitt läge, sin historik, sina invånare tillika väljare, likt Skansens allsångssångare.

Att gör det kan vara ett eget val av en kommuns ledning. Men det kan också vara något en ledning är tvungen att göra, exempelvis eftersom den bara kan ha en mandatperiods korta fyra år som framförhållning. Sedan riskerar det att bli maktskifte.

En kommun och dess ledning kan också blicka (upp), framåt och ha en vision, en viljeinriktning, exempelvis att växa, i invånare och ekonomisk bärkraft. Det kan den göra exempelvis för att den är lyckligt lottad och växer nästan av sig själv till följd av att den redan är stor eller att det finns en växtmotor i form av exempelvis ett stort universitet.

Om styret är stabilt och långvarigt av samma politiska färg kan det underlätta, även om det inte är en garanti.

I Sverige har befolkningen växt mycket. Runt 1980 var det drygt 8 miljoner invånare och nu är det nära 10 miljoner.

Folkökningen har dock fördelats ojämnt. Nästan hela ökningen har skett i storstädernas regioner. Flera län utanför dem, exempelvis i Norrland, har ett minskat invånarantal jämfört med exempelvis 1980.

I Dalarnas län har befolkningen varit ganska oförändrad sett över tio, 20, 30 eller 40 år. En omfördelning inom länet har dock skett där de två större kommunerna, Falun och Borlänge, har ökat i invånare medan nästan alla andra har minskat.

Liksom på det nationella planet speglar det var den ekonomiska utvecklingen har skett. Den industri och skogs- samt lantbruk som funnits utanför Falun och Borlänge har tappat arbetstillfällen.

De näringar inom privat och offentlig kunskaps-, tjänste- och informationssektor som ökat i ekonomisk omslutning och arbetstillfällen har funnits främst i Falun och Borlänge i Dalarna. På motsvarande sätt har de sektorerna funnits främst i storstadsområdena på det nationella planet, och i residensstäder.

Man kan se på utvecklingen i Borlänge där den traditionella industrin sysselsätter färre personer medan tjänstesektorn med främst handeln sysselsätter fler än förr.

Runt om i landet finns det kommuner som satt upp mål om att expandera och öka invånarantalet. I Dalarna har Avesta de senaste åren gett uttryck för en vision om expansion.

I kommuner med mål om att växa, i invånare, är det ofta samma styre under lång tid, oftast socialdemokratiskt lett. Det finns även kommuner som ökar där det ofta är maktväxling eller där det oftast är borgerligt styre. Några av dem är Stockholm, Uppsala och Lund. Men de är stora, ligger nära en storstad eller har verksamhet inom kunskaps-, tjänste och informationssektorn.

Det finns också kommuner där makthavarna är ganska nöjda med läget och invånarantalet. Man tenderar att falla tillbaka på en inarbetad tradition och historik som tjänat kommun väl under lång tid. Det kan vara kommuner som har långvarigt samma styre, ofta borgerligt, eller maktskifte ofta.

I Dalarna är kommunerna runt Siljan, med Rättvik och Leksand i spetsen, samt paradoxalt nog residensstaden Falun, kommuner som passar in på denna beskrivning, som kan kallas en nöjdhet över sakernas tillstånd.

Kommunerna vid Siljan har, eller anser sig ha, en stark identitet som det är. De har attraktion i sig och ser knappast någon poäng i att sätta upp mål om ökat invånarantal och omfattande nybyggnation av hyreslägenheter. De har långvariga borgerliga styren eller borgerlig majoritet.

I Falun är det maktskifte i nästan varje val sedan flera årtionden. Trots att det är en residensstad är möjligheterna små att dra upp långsiktiga mål. För inte så länge sedan var det akuta utryckningar som gällde, som när regementet lades ned och ersättningsjobb behövdes från statligt håll. För bara 15 år sedan var det mer än 500 tomma hyreslägenheter.

Nu råder bostadsbrist i Falun. Samtidigt har invånarantalet inte ökat så mycket de senaste 15 åren och någon vision om att växa med minst tiotusen invånare, likt många andra residensstäder har, finns inte för Falun.

Om det är rätt att vara nöjd med läget, likt flera Siljanskommuner och residensstaden, och stirra ned i allsångshäftet. Eller om det är rätt att lyfta blicken mot storbildsskärmen och sikta på expansion och ökat invånarantal kan diskuteras. Det finns fog för båda hållningarna.

Kanske är det väl så många kommuner i Dalarna som har den förra hållningen och ganska få som har den senare.