Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu kommer Jessicas bok om det som hände

"Att faktiskt ha fått en stroke är som att bli kvävd på syre, som om någon hjärntvättat dig, tagit bort alla dina kunskaper och förmågor." I sin bok Ett spegelvänt exempel – en självbiografi om kampen att överleva en stroke i tonåren bearbetar Jessica Thåström sina upplevelser.

Annons

Boken kommer på Sivart AB förlag, en nätbokhandel, efter nyår och den kommer även att finnas på adlibris. Hon vänder sig framförallt till unga. Det var som tonåring hon drabbades. Dagarna efter hennes 16-årsdag drabbades hon av en plötslig, plågsam huvudvärk. Den kom inom loppet av en millisekund, berättar hon i boken.

– En våldsam smäll som gjorde mig till slav under en plågsamhet som inte gick att jämföra med något annat. Hejdlös monstruös smärta slog rot med ett vasst krafsande bakom ögongloberna.

Men på vårdcentralen i Vansbro hände inget. Inga svar gavs, ingen remiss, ingenting. Det kunde vara Hortons huvudvärk, stress, spänningshuvudvärk, bihåleinflammation, fick hon och hennes mamma veta. Hon fick åka hem. Och i 27 dagar – 648 timmar – höll denna eskalerande brutala smärta i sig. Den värsta hon någonsin upplevt.

– Det kändes som om min nacke ruttnade bort och som om huvudet hade en brinnande gloria nertryckt över sig.

Till slut fick hon remiss till Mora lasarett men inte heller där hände något. De ville inte röntga hennes hjärna på grund av risken för strålning eftersom hon var så ung trots enträgna påstötningar från hennes mamma. Hon fick åka hem igen. Dagen efter var hon förlamad. Nu blev det ambulans till Mora lasarett och därifrån till Uppsala Akademiska. 

Boken börjar redan från barndomen och flytten 70 mil norrut till Vansbro, så totalt olik den småstad familjen kom ifrån. Genom flytten rubbades allt och hennes liv blev isande ensamhet, berättar hon och beskriver hur hon blev rädd för allting som innebar att finnas till. Hon berättar också om Alvprinsen, hennes allra första pojkvän och lyckan över att bli sedd. En känsla som hon till varje pris ville hålla fast vid även sedan Alvprinsens attityd förändrats. Hon betraktade hela tiden sig själv genom omgivningens ögon och allt som hände ansåg hon vara hennes eget fel. Hon skriver själutlämnande och detaljerat hur hon skar sig som flera andra i hennes omgivning. Allt för att försöka passa in och döva ångesten och smärtan över att inte höra till. Hon började med p-piller och efter ett halvår kom den blixtrande, svåra huvudvärken. Dagen efter besöket på Mora lasarett blev det ambulans tillbaka till lasarettet och sedan till Uppsala Akademiska där man konstaterade en svår hjärninfarkt stor som en golfboll.

Infarkten i satt i centrala hjärnan lite till vänster. När hon vaknade upp efter att ha varit nedsövd en vecka var hon förlamad i hela vänstra sidan av kroppen. Och placerad i en rullstol. Boken inleds med en symbolbild där hon dansar på en scen till egen koreografi, rytmiskt och helt inne i rörelserna när plötsligt balken till ridån ramlar rakt ned på hennes kropp. Jessica har alltid drömt om att dansa och stroken blev ett abrupt slut på den drömmen. Hon kommer aldrig mer att kunna dansa.

Smärtläkaren Björn Bragée har ett kort inlägg i boken. Han imponeras av hennes kamp och säger att hon kommer att få ett meningsfyllt liv ändå. Han är också kritisk mot det han kallar hennes vårdskador. Han sätter flera röda flaggor på det sätt hon bemöttes i vården. Trots en plötslig stark huvudvärk som påverkade hela hennes kropp och trots att hon åt p-piller så såg man inget samband. Det är inte helt ovanligt att unga tjejer kan få propp av p-piller. Om hon blivit röntgad och man hade satt in rätt behandling hade hon inte fått så stora skador, anser han. I ett avsnitt av hans Arga doktorn följer han Jessica under hennes rehabilitering och till det privata behandlingshem Move & Walk hon önskade sig men som landstinget - nu Gävleborg - inte hade några pengar till efter ett politiskt beslut. Genom Bragée kom hon dit och har varit där flera gånger.

– Det har betytt oerhört mycket. Där ser de en som en hel människa, inte det man inte klarar.

Jessicas språk är oerhört bildrikt och symbolladdat och orden verkar rinna lätt med detaljrika och självutlämnande minnesbilder.

– Jag har alltid skrivit men det här är det första jag gett ut. Jag har läst mina journaler och skrivit ur minnet, som jag själv upplevt det som hänt.

Jessica har föreläst om sin stroke och på sin blogg –  www.vagaleva.net -  presenterar hon sig som Jessica som haft stroke, lider av posttraumatisk stress och har borderline. En diagnos hon nyligen fått och hon känner igen sig i att ha känslorna utanpå huden och i bokens beskrivning av det omättliga hålet som tuggade upp henne från insidan.

Hon är 23 år i dag, målar och skriver varje dag. Men det tog henne fem år att acceptera sin stroke.

– Och först efter det har jag fått livskvalitet men återställd blir jag aldrig.

Hon är delvis rörelsehindrad och har fortfarande flera osynliga funktionsnedsättningar som känselbortfall och hon lider av hjärntrötthet.

Bokens kapitel har alla sångtexter. Den 7 november 2007 – dagen då hon drabbades av sin massiva stroke - har hon Crematory med låten The fallen.

Annons