Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny kulturpolitik 2.0

Annons

Kulturen har förvandlats till en privatsak och näringspolitisk biroll i dagens köp- och säljsamhälle. Det är först när kulturen kan bidra med turism eller annan ekonomisk tillväxt som den kastas fram i strålkastarljuset.

Svenskt Näringsliv ville häromåret sänka studiebidraget för humaniorastudenter. Tydligare kan det inte bli. Det är en dogmatisk syn på ekonomisk tillväxt. Att varje människa enbart är en produktionsenhet i det stora maskinhjulet.

En genomgång av oppositionens kulturbudgetar väcker knappast någon större entusiasm. Den stora reformen blir på nytt gratis entré på statliga museer. Det är givetvis bra men ett politiskt maktskifte måste innehålla betydligt mera genomgripande reformer inom kulturområdet.

Först och främst måste författare, konstnärer, skådespelare, musiker och dansare få en rimlig chans att överleva ekonomiskt. Författarnas fackliga organ, Författarförbundet, har exempelvis i många år krävt en aktivare kulturpolitik. En politik som ser författandet som mer än en hobbyverksamhet. Snittlönen bland författare är 120 000 kronor före skatt per år.

Situationen för bildkonstnärerna är inte mycket bättre. Allt färre offentliga konstuppdrag och färre konstföreningar gör inkomstkällorna mindre. Antalet konstföreningar på arbetsplatserna har halverats under det senaste decenniet. Nedgången är som mest tydlig på mindre orter. I dag tvingas flera etablerade och yrkesverksamma konstnärer lämna sin profession och i stället söka arbete inom andra yrkesområden.

Arbetsmarknaden för skådespelare och musiker är heller ingen lek. Färre fast anställda på landets olika teatrar gör tillvaron mer osäker, antalet egenanställda ökar.

Hur skall kulturlivet vitaliseras? Först och främst måste statens anslag till regionerna skrivas upp rejält och motsvara den faktiska kostnadsutvecklingen. Sverige behöver ett rejält utbyggt arrangörsstöd. Det kan även ske genom betydligt större insatser inom skolan och arbetsliv. Arbetarrörelsen skulle tjäna på fler egna kulturarrangemang.

Behovet av en fri och obunden kultur som kan göra motstånd mot kommersiella krafter har egentligen aldrig varit större. I dag tvingas många kulturutövare i stället att marknadsanpassa sig. Kort sagt; skriv en deckare, syssla med konst i presentbranschen, spela en lättsam monolog på ett företagsevenemang eller byta musikalisk genre. Det är också då som kultur förvandlas till nöjesyttring och minskar i betydelse. Den skall främst fungera som demokratins eget immunförsvar.

I en undersökning i fjol sade var fjärde tonåring i Sverige att de kunde tänka sig leva i en diktatur eftersom det verkade mer effektivt och var femte kunde tänka sig sälja sin röst för pengar. Så dras linjerna ut i ett samhälle där rädslan slagit rot och där egoismen sitter på sin tron och skrattar hjärtlöst åt alla andra.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se