Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nyhögerns framgång skärskådad

Det är lika bra att skriva ut det här först. Aron Etzler är partisekreterare för Vänsterpartiet men hans bok Reinfeldteffekten bär inga spår av att vara en skrift enbart för vänsterpartister. Nej, det är en bred och innehållsrik nyanserad skildring av hur det gick till när Moderaterna lyckades vinna den politiska makten i mitten av 00-talet efter att ha varit ett av världens minst framgångsrika högerpartier genom hela historien.

Annons

RecensionReinfeldteffektenav Aron EtzlerUtgiven av Karneval förlag

Samtidigt lyckades de nya så kallade Moderaterna att skaka Socialdemokraterna i deras grundvalar. Aron Etzler har gjort mängder av intervjuer med både öppna och hemliga källor. Dessutom använder han sig av ett brett faktaunderlag.

I valet 2002 gjorde den dåvarande partiledaren Bo Lundgren och Moderaterna ett katastrofalt val. De uppfattades som hopplöst ute med sina ständiga krav på skattesänkningar. Bo Lundgren var för klen i debatterna och utgjorde inget hot mot den dåvarande socialdemokratiska ledaren och statsministern Göran Persson.
Socialdemokraterna framstod återigen som det mest regeringsdugliga alternativet. Här fanns en tydlig garant för en offentligt finansierad välfärd. Efter valförlusten 2002 startade en förnyelse av Moderaterna. Nya och vassa nyckelpersoner rekryterades till den inre kretsen. Det bildades en liten men stark kärntrupp bestående av Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Sven-Otto Littorin, Per Schlingmann och Ulrica Schenström.

Redan på Bo Lundgrens tid pratade partiet om att man skulle vara ett arbetarparti. Men det gick inte hem, inte förrän Moderaterna började tvätta bort stämpeln att vara ett parti för de redan välbeställda och rika. Retoriken blev en annan. Det gick över förväntan och det gick helt utan pr-byråer berättar Sven-Otto Littorin i boken vilket borde få en hel bransch att skälva av förskräckelse.
Gänget runt Reinfeldt skapade en ny bild av det forna högerpartiet. Den nya politiska riktningen svarade Reinfeldt och Borg för. Schlingmann ansvarade för det pr-mässiga. Han fattade framför allt att ord är makt. Flera redan väl beprövade uttryck tog Nya moderaterna över. Det handlade om arbetslinjen, jobbskatteavdraget, livspusslet och utanförskap.

Aron Etzler slår fast att Moderaterna inte har uppfunnit några nya begrepp eller ord. Partiet har i stället varit skickligt på att använda ord som folk i allmänhet redan känner väl till men sätta in dem i ett helt nytt sammanhang och med mycket stora bokstäver. Det var också viktigt att förbjuda vissa ord och uttryck som exempelvis privatiseringar. Hellre då prata om mångfald av olika slags typer av ägande. Det lät ju positivt. Det skulle också kopplas till ordet kvalitet.
Det folkliga stödet för välfärdsstaten har förblivit mycket stort genom åren, trots det har en majoritet av väljare röstat fram en borgerlig allians som genomfört omfattande skattesänkningar samtidigt som vård, skola och omsorg kraftfullt privatiserats. Kom ihåg att det var med Reinfeldt och Alliansen som riskkapitalbolagen verkligen började ta för sig av ”välfärdsbranschen”. Den nya marknadens värde uppskattades till bortåt 250 miljarder kronor.

Plötsligt var vård och omsorg ett hett investeringsobjekt, betydligt hetare än både industri- och teknikbolag. Reinfeldt stiftade lagar om offentlig upphandling och om valfrihetssystem inom både äldreomsorgen och primärvården. Under samma period har ett antal statliga monopol avskaffats.
Hur är det då med begreppet mittenpolitik? Enligt Aron Etzler är det en mycket missvisande bild. Snarare handlar det om att Alliansen faktiskt bedrivit en mycket aktiv högerpolitik. Men varför har det då gått som det har gått i två raka val. Och varför framstår Fredrik Reinfeldt som ansvarsfull statsminister? Tja, det är just konsten att flytta allas intressen från det politiska sakinnehållet till personfrågor.
De nya moderaterna är bäst på att syssla med negativa kampanjer riktad mot socialdemokratins ledare. Först försvann Göran Persson på grund av sin buffliga och arroganta stil. Sedan försvann Mona Sahlin för att hon i praktiken inte var Göran Persson utan framställdes både som slarvig och inte tillräckligt erfaren. Därefter kom Håkan Juholt och snubblade omkull av egen kraft och med benägen hjälp av sina egna meningsmotståndare i partiet.

Kommer Stefan Löfven att palla trycket i nästa års valrörelse? Det vet ännu ingen. Den intensiva negativa personkampanjen har redan börjat. Politiska val handlar tyvärr inte längre om våra grundläggande politiska värderingar, om sakfrågor utan om vem som har den mest tilltalande personliga egenskapen för tillfället. Det är ett nederlag för socialdemokratin eftersom det i grunden inte är fel på vare sig ideologin eller partiprogram, tvärtom. Självfallet skall det största oppositionspartiet gå till val med ett eget valmanifest. Valrörelsen skall handla om arbetslösa, sjukskrivna, bostadslösa, åldringar, barnen och på vilket sätt vi bäst skall hjälpa dem till ett hyggligt liv.

Jag rekommenderar Aron Etzlers bok för alla politiskt aktiva och dess sympatisörer inom arbetarrörelsen. Det är en berättelse som lämpar sig väl för studiercirkeln och som bör diskuteras på varje socialdemokratiskt arbetarkommunmöte i det här landet.
Ibland krävs det en vänsterpartist för att blottlägga sakernas tillstånd, någon med större analysförmåga än den neurotiskt lagde pr-konsulten med sina quick-fix i fickan. Låt oss slippa tragikomiska förslag om butler i tunnelbanan nästa gång. Låt oss hellre höra en väl genomtänkt politik för arbete åt alla, satsningar på bostadsbyggande och infrastruktur för hela landet

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se