Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nystarta debatten om ekonomisk demokrati!

Artikel 1 av 1
ekonomisk demokrati
Visa alla artiklar

Greider: Storföretagens makt är inte naturgiven. Apropos Ericssons nedläggningar.

Annons

Denna vecka, den 4 oktober, briserade nyheten att telecomföretaget Ericsson sparkar 3 000 personer på fabrikerna i Kumla och Borås. Rykten hade redan förekommit, nu bekräftades de. Företaget går inte särskilt bra, det har rasat på börsen även om den senaste VDn kammade hem en stor bonus innan han fick avgå och kunde välkomna ytterligare tjugofem miljoner som tack när han gick.

I Borås och Kumla kommer kommunpolitikerna att ligga sömnlösa ett tag, liksom de som avskedas. Sådan är kapitalismen.

Ericsson går inte särskilt bra, det har rasat på börsen även om den senaste VDn kammade hem en stor bonus innan han fick avgå och kunde välkomna ytterligare tjugofem miljoner som tack när han gick.

Den 4 oktober är inte heller vilken dag som helst. Då tänker jag inte på att det är Kanelbullens dag utan den dag som i många år var den svenska kapitalismens egen demonstrationsdag. När löntagarfonderna lanserades på sjuttiotalet av ett entusiastiskt LO skakade Sverige till. LO:s utredare, Rudolf Meidner, lade fram ett genomtänkt förslag på hur löntagarna skulle kunna öka sin makt i företagen – inte genom socialisering, utan just genom ökad löntagarmakt. Meidner själv ansåg (jag skrev en bok om honom som kom 1997) att förslaget egentligen var syndikalistiskt. Fondförslaget var kanske det djärvaste och mest radikala förslag för att förskjuta makten från kapital till arbete som sett dagens ljus i efterkrigseuropa. Till en början var emellertid borgerligheten faktiskt inte så negativ till det. Många ansåg att det var en god idé med kollektiv kapitalbildning som kunde ge pengar till framtida investeringar. Snart brakade dock den nyliberala vågen loss och löntagarfonderna blev den stora hatsymbolen för svensk borgerlighet.

1983 bussades tiotusentals företagare in till Stockholm för att demonstrera mot fonderna. I många år blev sedan den 4 oktober den stora antisocialistiska dagen för svenskt näringsliv. Sedan länge vågar LO knappt knysta om ekonomisk demokrati.

Meidners löntagarfondsförslag var ett sista progressivt utflöde av de idéer om ekonomisk demokrati som sedan åttiotalet alltmer tappat mark. Numera hörs aldrig ens detta uttryck. Demokratin gör halt vid produktionen och till och med ofta vid arbetslivet självt. Vi har vant oss vid, eller snarare ideologiskt uppfostrats till, att ta det för naturgivet att kapitalet bestämmer över arbetsliv och produktion och att där går det demokratiska kritstrecket. Äganderätten har blivit helig. Idén om en demokrati som hela tiden borde vidgas har fått maka på sig.

När stora koncerner i slutna bolagsrum bestämmer sig för att lägga ned verksamheter som ger liv åt hela orter, tänker få längre på det absurda i situationen. Det betraktas som ett naturskeende: kapitalet och ägarna gör som de vill. De behöver inte fråga någon. Vi lever i en så idépolitiskt och demokratiskt utarmad tid att nästan ingen reagerar på att några få personer kan utöva en enorm makt över livet för så många. Det gäller all slags produktion, som bekant även tidningsägande (Mittmedia, Bonniers, Schiebstedt).

Kapitalet och ägarna gör som de vill. De behöver inte fråga någon. Vi lever i en så idépolitiskt och demokratiskt utarmad tid att nästan ingen reagerar på att några få personer kan utöva en enorm makt över livet för så många.

Och mycket hänger hela tiden på en skör tråd. I veckan kom även beskedet att ABB inte ska stycka av kraftproduktionen från sin övriga verksamhet, en idé som riskkapitalisten Gardell länge har drivit. Det är inga småsaker för ett litet, exportberoende län som Dalarna. I Ludvika arbetar många på ABB. Nu blev det inte så. Men ambitionen finns kvar hos delar av ägarna – medan de anställda naturligtvis har noll att säga till om.

Tanken på ekonomisk demokrati har retuscherats bort ur samtiden. Men diskussionen borde nystartas. Den stora utmaningen idag är att börja studera den enorma kollektiva kapitalbildning som pensionssparandet står för. Det är till och med rent juridiskt löntagarnas egna pengar. Men de förvaltas av gigantiska fonder. Detta samlade pensionskapital uppgår idag till någonstans mellan fyra och fem biljoner kronor. En fjärdedel av denna summa finns i AP-fonderna. De har makt. De använder den sällan eller aldrig för att stärka den ekonomiska demokratin – ofta är det till och med tvärtom, som när en av AP-fonderna gick in med pengar i det riskkapitalbolag som lägger ner Findus i Skåne.

Tanken på ekonomisk demokrati har retuscherats bort ur samtiden. Men diskussionen borde nystartas. Den stora utmaningen idag är att börja studera den enorma kollektiva kapitalbildning som pensionssparandet står för.

Ekonomisk demokrati innebär en utvidgning av demokratin. Att kapitalägare motsätter sig den idén är naturligt. Men jag tror att ett större mått av ekonomisk demokrati med tiden blir nödvändigt för att våra samhällen ska fungera. Det är en ynkedom att den tankegången knappt nämns när stora industrier avgör framtiden för tusentals arbetare och tjänstemän.