Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Odells film – årets bästa svenska

På måndag kommer Anna Odell till Bio Kontrast Leksand för att visa sin nya film Återträffen. DD:s Gunder Andersson anser att filmen är värd allt beröm som den fått.

Annons

RecensionÅterträffenManus och regi av Anna OdellLänspremiär på måndag i Leksand.

Handlingen i Anna Odells långfilmdebut Återträffen är väl rätt känd vid det här laget. Den är den i särklass mest omskrivna svenska filmen i höst, och med goda skäl. Eftersom den är den bästa.

Det handlar alltså om gamla klasskamrater som ska träffas tjugo år efter den gemensamma skoltiden. En händelse hämtad ur verkliga livet. Med en skillnad: Anna Odell var då inte bjuden. Nu har hon återgestaltat denna klassträff, med sig själv närvarande (Anna Odell spelar sig själv) och skådespelare i rollerna som nu vuxna klasskamrater. Uppgörelsens timme är slagen. Varför var du alltid så taskig mot mig? Varför såg du mig aldrig? Varför hånade du mig och sa vidrigheter? Varför var inte jag bjuden till er förbannade klassträff?

Återträffen blir gradvis till en domedag över begångna oförrätter, och som alltid i mobbarsituationer ligger våldet och gror under ytan för att sedan explodera. Mönstret från skoltiden upprepas. De som var elaka då blir lika elaka i nutiden. Anna har förstört glädjen och festen, hon är en jobbig jävla hagga. Av dem som vill vara drivande och ha makten finns ingen försoning att vänta, lika lite nu som då.
Så långt den fiktiva återberättelsen av en återträff som, med Anna närvarande, aldrig ägt rum. En gestaltning av mobbningen som överlevt decennier. Mycket välspelad, även av Anna i rollen som sig själv.

Men sedan byter filmen tempo och stil, övergår i dokumentärens estetik, med intervjufrågor till de inblandade, med undvikande svar, generade axelryckningar och urskuldande bortförklaringar, vi var ju bara barn. Som om övergrepp någonsin kan försvaras, ens med åldern som alibi.
Just genreblandningen är vad som ger Återträffen dess egenart, som gör den så stark och unik. En ny och oväntad variation på Shakespeares ”life is a stage and we all play a part”. Här blir de gamla klasskamraterna monster utan att begripa eller ens vilja erkänna det i efterhand. Inför den uppenbara sanningen är det enklast att blunda och be den förfördelade hålla käften och kasta ut henne.

Det har skrivits och talats mycket om mobbning på senare tid, den förekommer även på arbetsplatser och bland vuxna människor. I ett omskrivet fall tog den mobbade livet av sig, och när man hört de ansvarigas ynkliga undanflykter beter de sig precis som gestalterna i Anna Odells film. Vill vända hela saken ryggen, vägrar vidkännas något ansvar, bedyrar sin oskuld. I filmens sista sekvens ser vi en panorering över ett villaområde med vräkiga hus. Sensmoral: sånt här sker bakom de finaste fasader.
Anna Odells djupt engagerande film sätter fingret på en viktig sak: den psykiska brutalitet som i mer eller mindre sofistikerade former finns lite varstans, och där medlöpare hänger på för att platsa i gänget. I det sociala spelet ingår rätt sällan att ta en svagares parti. Anna Odells spännande film, unik i ämne och framför allt formspråk, kan verka som en ögonöppnare när det gäller obehagliga inslag i vår vardagssamvaro.

Gunder Andersson