Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Odödlighet eller urvattning?

Det finns många olika sätt för band och musiker att förvalta sitt arv och sina låtar – olika vägar att ”gå till historien” så att säga. Har funderat litegrann och ritat upp två idealtyper mellan vilka band och artister kan placeras in. Får väl erkänna att det kanske är rätt onödiga tankebanor att förkovra sig i, men skit samma, det är sådana oproduktiva infall man kan få unna sig på sommaren.

Annons

På ena sidan av spektrat har vi de band som splittras och aldrig återförenas, ofta genom att en frontfigur avlider. På andra sidan har vi artister/band, eller delar av band, som fortsätter att göra musik och turnera trots att de för länge sedan borde ha lagt av. Eftersom den moderna musikhistorien faktiskt inte är så gammal finns det inte oändligt med fallstudier, det är ett spann på ca 60–70 år vi snackar om. Alla band eller musiker kan placeras in någonstans på skalan.

Om vi börjar i den ena ändan – med dem som av olika anledningar ger upp tidigt – kan det konstateras att musik och budskap får behålla det ungdomliga och uppnår smått odödlig status. Kurt Cobain (Nirvana) kan få statuera typexemplet som i sitt självmordsbrev citerade Neil Youngs bevingade ord ”It’s better to burn out than to fade away”. Syftet med musiken, ofta revolutionärt och energirikt, får då kvarleva och bleknar inte av att musikerna åldras och stagnerar. Den brutala baksidan är såklart att det ofta handlar om dödsfall eller splittrande bråk som får band att allt FÖR tidigt gå ur tiden. Här finns många exempel, så som Jimi Hendrix, Janis Joplin och John Lennon. De är de mest extrema. Men det finns också mildare fall där band splittrats och sedan förstått det fatala i att göra comeback. Abba är ett sådant exempel. Därför hoppas jag de står på sig och inte mjölkar ur sig själva i något fånigt återföreningsjippo.

I andra änden har vi dem som fortsätter så länge att man knappt ens kommer ihåg vad de från början representerade. Att till exempel Axl Rose (Guns N’ Roses) fortfarande försöker sig på samma pitchade skrik och attitydsberoende låtar som för 25 år sedan, med bedrövligt resultat, är bara fånigt. Oasis är ett annat exempel på band som långsamt dog bort genom avdankade avslutningsturnéer som fick brytas eftersom de inte kunde hålla sams. I dagens musikvärld där musikernas inkomst hänger på turnerande istället för skivförsäljning är detta tyvärr ett fenomen som blir allt vanligare.

Sen finns det slutligen vissa som av särskilda anledningar placerar sig någonstans däremellan. Bruce Springsteen träffar en så pass bred målgrupp och håller sig i sådant skick att det fortfarande funkar live och hans spelningar är nästan alltid utsålda. Rolling Stones har genom samarbeten och gästspelningar med unga artister lyckats hålla sig någorlunda intressanta. Men båda dessa, i synnerhet den sistnämnda, spelar såklart på de sista refrängerna. Mando Diao är ett bra exempel på lyckad nyprofilering. När det arga och ungdomliga dog ut hittade de nya influenser i Gustaf Fröding.

Kalle Sundin
kalle.sundin@daladem.se