Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Öka inte insatsstyrkan

Annons

Både Anders Behring Breiviks terrordåd i Oslo 22 juli 2011 och al-Qaidas attack i USA 11 september 2001 var fruktansvärt hemska händelser.
Ett arbete för att motverka att liknande dåd sker i framtiden måste förstås ske i alla länder av Norges och USA:s typ. Sverige är ett sådant land.

Frågan är bara hur ett sådant arbete ska se ut. I nuläget har Sverige en polisiär insatsstyrka på cirka 50 man.
Den ska kunna sättas in vid terrordåd och likande händelser som kidnappningar, mot beväpnade pesoner och vid dykuppdrag. Och det ska kunna ske var och när som helst i landet.
Insatsstyrkan har funnits i över tio år och styrkor av denna typ finns i de flesta länder av Sveriges typ.

De två terrordåden i Norge 2011 på samma dag visar att det kan finnas behov för en styrka av detta slag att kunna göra två insatser samtidigt. Från flera håll, bland annat Rikspolisstyrelsen (Rps), reses röster för att instatsstyrkan borde vara dubbelt så stor som nu.
En arbetsgrupp inom det största regeringspartiet, Moderaterna, är inne på samma sak. Den gruppen leds av Beatrice Ask, för närvarande justitieminister.

Det är ingen vågad gissning att förslagen från både Rps och M så småningom genomförs, i alla fall om det blir fortsatt moderatledd regering nästa år.
Samtidigt har den nuvarande insatsstyrkan kritiserats, bland annat av kriminologen Leif GW Persson. ”Sveriges dyraste vuxendagis” är hans omdöme om denna styrka.

”Man brottas, slåss och skjuter på varandra, klättrar upp och ner för husfasaderna, åker helikopter hängande på medarna, klär ut sig till kriget i Irak och beväpnar sig till tänderna”. Denna summering av insatsstyrkans verksamhet enligt GW Persson, återgiven i går i Svenska Dagbladet, visar tillspetsat vad det är fråga om.

Och detta sysslar dagens styrka på 50 man med. Med en dubblering blir det dubbelt så många som håller på med detta.
Det finns risker med grupperingar som insatsstyrkan, att den blir en slags egen kår i yrkeskåren. I en sådan odlas lätt en egenförhärligande hjältebild, i alla fall om inte tillräckligt många motkrafter finns som kan syresätta en sluten grupps egna bubbla.

Dagens insatsstyrka räcker. Eventuella ökade resurser bör gå till den reguljära polisen. Många av de hemska terrordåd som skett hade kunnat förutses om tillräckligt många pusselbitar lagts, och dess-utom i snabbare takt, innan dåden inträffade.
Att förebygga och förekomma terrordåd behöver det också läggas resurser på. Det gäller då att analysera redan befintligt material och agera utifrån den information som man får fram av det.
På sådant borde resurserna läggas, hellre än på att öka insatsstyrkan till större än vad den är i dag.

Robert Sundberg