Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om en visa i midsommartid

Det är några år sedan jag hade det stora nöjet att få träffa radioproducenten och tonsättaren Håkan Norlén. Det var en eftermiddag i Abrahamsberg i Stockholm. Norlén visste att jag ville höra hans historia om hur en av de mest folkkära svenska visorna kom på pränt. Tacksamheten var därför stor när hans berättelse började närma sig ögonblicket när poesin föddes, evigheter från fred och midsommarljus.

Det är december 1940. Platsen är Uppsala, närmare bestämt stentrappan vid entrén till Universitetet i Uppsala. Håkan Norlén har nyss träffat en teologistudent från Fagersta. Efter det första mötet på andra trappsteget tredje december och efter den gemensamma sittningen på restaurang Flustret som slutade klockan fyra på morgonen, tycker nog Norlén att det står en odör av Skansen runt den unge mannen jämngammal med honom själv. För när som helst och var som helst och alldeles för ofta kommer Erik-Axel Karlfeldt ur hans mun. Men rumpmasen anses vara den mest begåvade på teologiska fakulteten.

I Norrbyhus, vid krönet av Johannesgatan i Uppsala, i studenthemmet för teologer, där håller Fagerstaynglingen hov på bredaste dalmål. Ända till gryningen blir Håkan Norlén kvar, ofta förundrad över sin nya väns kunskaper om nästan allting.

Julen närmar sig. Universitetsområdet töms på studenter och övrig personal. Men de båda vännerna blir kvar några extra dagar. Håkan Norlén har lovat att korrekturläsa en text som studenten från Fagersta arbetat med under hösten.

Det är en berättelse som är uppbyggd som ett mirakelspel. Språket är på vers, dramatiken stiliserad. "Jag vill bli klar till min fästmös födelsedag i februari. Då ska jag ge henne mitt manus i födelsedagspresent", förklarar den unge mannen och låser upp dörren till "likkistan", Uppsalas minsta studentlya.

Rummets enda fönster bär rosor av frost. Det är kväll och minus 20 grader ute på gatan. Om ett par dagar är det julafton, krigsåret 1940.

De båda studenterna, 24 år gamla, den ena från Uppsala och den andra från Fagersta, tänder och släcker cigarett efter cigarett medan de tar sig igenom manuskriptet som ett år senare kommer att framföras på Dramaten.

Ovanför sängen hänger en gitarr. Håkan Norlén spelar några toner. Det blir en melodi. Vid skrivmaskinen sitter studenten från Fagersta och lyssnar. Men plötsligt reser han sig och går in i köket.

Håkan Norlén tittar på manuskriptets förstasida. Det är en lång titel; "Himlaspelet" eller "Ett spel om en väg som till Himla bär". Då öppnas dörren. "Här kommer te, smörgåsar och en nyskriven dikt."

Under tiden tevattnet kokade, evigheter från fred och midsommarljus men längtansfull av gitarrens toner, skriver den unge studenten från Fagersta, Rune Lindström, texten till Visa i midsommartid.

Du lindar av olvon en midsommarkrans och hänger den om ditt hår.

Du skrattar åt mångubbens benvita glans som högt över tallen står.