Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

- om The Stepford Wives (1975) och dagens Hollywoodfruar

Annons


Filmen The Stepford Wives från 1975 (efter en bok skriven 1972) skiljer sig nämnvärt från den nyare versionen med Nicole Kidman som utkom 2004 – den förra är tiofalt bättre. I originalfilmen behandlas historien såsom den bör, med bakgrunden i det avpolitiserade 50- och 60-talet då världskrigen dödat ideologierna och kvinno- och mansrollerna återfick traditionell tyngd. Världen hade skakats i valarna av krig och politik, och man behövde nya grundvalar att stå på – familjen och samhällsnyttan.

USA tog under kalla kriget ledningen inom teknik och politiska visioner, vilken var att rädda människan från sin egen irrationalitet och skapa ett samhälle som inte rymde några missnöjespartier. Något hade man dock lärt sig av tyskarnas nazism, masspsykologi funkar inte bara som etnisk utrensningsmetod, utan även som uppfostran av medborgare i välvillig anda. Ordning och reda, men utan politiska, ideologiska mål som skapade konflikter. Istället blev det ingenjörernas jobb att styra massan in i ett teknokratiskt samhälle. I Sverige hade man anlagt folkhemmet och på 50-talet gjordes tappra försökt att sterilisera bort dåliga gener hos den fattiga massan. I USA cementerade man fast kvinnorna vid hushållen och vinkade pappa hejdå till jobbet från fyrkantiga gräsmattor. Allt för att upprätthålla den strukturerade mallen – där avvikare sågs om uppviglare mot tryggheten, ibland rentav som psykiskt sjuka.

Den nya människan skulle inte vara ideologisk, politisk, avantgarde eller splittrad. Nej, hon skulle verka för samhällets bästa - from som en kristen, men målmedveten som fascisten. Det krävde uppoffringar, den personliga friheten till exempel. För att säkra stabilitet och rimlig konkurrens på arbetsmarknaden utgjordes den perfekta familjen av en förvärvsarbetande man och en hemmafru. Sa inte Mussolini att samhället är som en kropp – där alla kroppens delar har sin bestämda funktion? Det finns ingen plats för missnöjda fötter att vilja bli huvud, eller för en hemmafru att vilja bli något annat än kokerska/städerska/barnsköterska i hemmet.

I denna tidsanda, eller strax efter den, skrevs boken The Stepford Wives - en satirisk science fictionskildring av det amerikanska könssegregerade förortssamhället. I filmen flyttar tvåbarnsmamman och fotografen Joanna från New York tillsammans med sin man, Walter till förorten Stepford. De mottas av leende grannar och Joanna invigs i hemmafruarnas polerade hem för att dela recept, men inget annat. Walter blir genast medlem i en mansklubb som ju namnet avslöjar, inte tillåter några damer. Joanna ifrågasätter deras nya tillvaro men maken Walter vill inte lyssna.

I Stepford erbjuds Joanna ett stort, vitt hus med garageuppfart, en trygg plats för barnen att växa upp, där hennes man kan skapa sig en välbetald position och en plats för henne att ta hand om sin familj och i lugn och ro odla sitt fotointresse. Göran Hägglund kanske skulle stormtrivas i denna idyll där allt har sin plats och var person har sin (köns)roll. Det är väl så ”vanligt folk” vill ha det. Eller?

Joanna söker febrilt efter orsaken till varför Stepford liknar ett dockhus utan sprickor, utan liv, utan mänsklighet. Varför är hemmafruarna besatta av att hålla hemmen kliniskt rena och varför är de så undergivna männen?

Spoilervarning!

Svaret på den frågan i The Stepford Wives är att fruarna ersatts av robotar: timida, polerade, programmerade att göra som de blir tillsagda. De gör allt som en god hustru ska göra, utan motstånd, utan egna tankar. Hon är en god, moralisk nazist i välfönad peruk.

Det är så klart mansklubben som ligger bakom, men mer än så avslöjar inte filmens manus. Frågan varför besvaras av mansklubbens ordförande med repliken: "Because we can". I citatet ligger dock större orsaker än så, i filmen görs tydliga antydanden om att männen tycker kvinnorna är besvärliga när de kräver saker och deras maktposition hotas. Det kan tyckas polariserat och onyanserat så här 35 år senare, men pekar ändå ut den övergripande struktur som varit koncensus i minst 2500 år. Genom historien, när kvinnor försökt sig på att kritisera sin underordning, har svaren många gånger från de rådande tänkarna (filosoferna, prästerna, kungarna) varit att kvinnan helt enkelt inte kan tas på allvar eftersom hon är kvinna. Hon har ett kvinnligt perspektiv. Man erkänner alltså att mannen är normen, men ifrågasätter inte varför.

Simone de Beauvoir skriver i sitt filosofiska verk Det andra könet att en man aldrig skulle komma på tanken att skriva en bok om ”den särställning som männen intar i mänskligheten”, för han har ingen särställning – han är i första hand människa, inte man. Detta dras till sin spets i The Stepford Wives där mansklubben får representera samhällets syn på 1) kvinnan och 2) vad som är bäst för samhället. För att skapa en trygg atmosfär för kollektivet måste kvinnans frigörelse offras.

1900-talet är det blodigaste i Europas historia, med revolutioner och ideologiska krig. Rädslan för oordning och tryggheten i gamla traditioner skapade samhället som The Stepford Wives kritiserar. Man är ju fri att vara av den åsikten, att kollektivet går före individens behov. Anmärkningsvärt är dock, att det bara är halva jordens befolkning som får utdelning av ”kollektivets bästa”. Den andra halvan offras dock och räknas alltså inte till kollektivet egentligen.

Detta utgångsläge tas också upp av de Beauvoir. Kvinnan är inte en förtryckt minoritet, såsom judar eller svarta f.d. slavar i koloninationer. De senare har en gemensam historia där de en gång varit fria med gemensamma värderingar, de utgör en minoritet förtryckta som enade gör uppror mot förtryckaren. Kvinnorna däremot är en spridd skara som återfinns i alla klasser, alla åldrar och alla religioner och utgör hälften av alla levande människor. Vilka gemensamma grunder har de att stå på när de vill göra uppror? Joanna försöker ordna ”medvetandehöjningsmöten” med kvinnorna i Stepford för att skapa en slags grund att stå på tillsammans, men den viljan är bortprogrammerad i hemmafruarnas robothjärnor.

Ingen medvetandehöjning, inget uppror.
Det är det bästa vapnet mot revolution och frihetsberövade medborgare. Ser man myten förverkligas om och om igen förblir den myten levande och så trovärdig att man till slut kallar den naturlig. Och vad äro inte det finaste, om det naturliga? Filosofer har alltid tvistat om huruvida våra mänskliga handlingar är naturliga (förutbestämda av biologin) eller om de styrs av vår egen vilja, eller av samhälleliga förväntningar. Men den eviga sanningen försvann väl i och med postmodernismen? Ändå lever myten om den naturliga ordningen kvar.

Så var befinner sig (inte gemene, men den ideala) kvinnan i västvärlden idag? Några som fått stort medialt utrymme är de som skulle kunna kallas dagens Stepford wives, nämligen Svenska Hollywoodfruar. De kastar oss ungefär 50 år tillbaka i tiden. Är inte dessa kvinnor lyckliga? kan man fråga sig. Det verkar ju uppenbarligen så. De har ju valt att bli hemmafruar. Lycko- och frihetsbegreppen ska man dock inte förväxla. Lycklig kan du vara när du slipper ut ur ett fängelse, så enligt lyckokalkylen har fängelsetiden skapat lycka. Fri är du när du definierar dig själv som subjekt, fri från betraktarens blick - om man tillämpar Beauvoirs existentialism t.ex. I Svenska Hollywoodfruar heter det nämligen (enligt Anna Anka åtminstone) att "sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen." Huruvida Anka bara roar sig med att reta svenska feminister eller menar allvar vet man inte, men det hon står för är ren och skär objektifiering av kvinnan. Lever hon inte upp till normen för vad det innebär att vara kvinna, får hon skylla sig själv. Det är uppenbart att hon menar att "kvinna" inte är något naturligt, utan något man blir. Därför är kvinna per definition knappast fri ur Anna Ankas synpunkt.

Kritiken i The Stepford Wives är fortfarande aktuell, men anledningen till att den senare filmen med Nicole Kidman och Bette Midler (2004) inte gjorde någon succé, är för att den lika gärna kunde vara ett avsnitt av Desperate Housewives, en omåttligt populär tv-serie idag. Kritiken, som var så tydlig i första filmen, skyms i den andra av frisyrerna och den överspelade ytligheten. Filmen uppfattades nu istället som "rolig", inte som samhällsritik. Anka, Desperate Housewives, Paris Hilton - kvinnor som blivit kända för att leva lyxliv, är dels bespottade men för många också en dröm och en förebild. De får vara precis som de vill, för de har pengar. Det är den friheten man eftersträvar idag, den materiella, men den själsliga friheten och jämställdheten tycks som bortblåst i dessa sammanhang. Man kan fråga sig varför vi hejar vi på kvinnolaget när de är som snyggast, som mest intrigerande och dessutom beroende av sin mans inkomst eller aktar sig för att kalla sig feminist (som vår jämställdhetsminister Nyamko Sabuni) - men inte när hon kräver makt över halva jordklotet, som sig bör. Har Stepford Wives blivit verklighet?

Och är det verkligen "frihet" att få springa runt i skyhöga klackar i New York och noja sig över orakade ben, att inte hitta den rätte, att ha sex men vem man vill och dricka cosmopolitans - som karriärskvinnorna i Sex the City? Vissa kallar det kvinnlig frigörelse, de är ju så att säga ekonomiskt självständiga, men det är också en verklighetsflykt - för snubblar de på sina Manolo Blahnikskor och går i ekonomisk konkurs har de samma (kvinno)roll som alltid, den utan makt utöver sin egen kropp. Om ens det.

Kvinnan är idag en större medbrottsling än någonsin, skulle de Beauvoir ha sagt.

CECILIA BURMAN

Kuriosa:
1. Mary Stuart Masterson som spelar upproriska Idgie i Stekta gröna tomater spelar en av Joannes döttrar i The Stepford Wives från 1975.

2. Radioheads låt "Body snatchers" är inspirerad av filmen från 1975.

CITAT:
"De gör allt som en god hustru ska göra, utan motstånd, utan egna tankar. Hon är en god, moralisk nazist i välfönad peruk"