Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Omaka texters möte

Det finns berättelser och berättelser. Vissa linjära, resonerande,dokumentärt utredande en hel epoks historia.

Annons

RecensionGranta nr 2 ArvUtgiven av Albert Bonniers förlag

Som Sofi Oksanens genomgång av den speciella ordlöshet och tystnad som fanns i hennes hemland Estland under Sovjetockupationen. Propagandan uteslöt själva orden för systemet som en kolonialism, något liknande västs artonhundratalskolonialism.

Föräldrar skickades till Gulag om de ens antydde något sådant, det kallades ut i skogen, skickas men inte skickas till Gulag. Ordlösheten var delvis ett med rädslan, delvis att det avslöjande språket trängdes undan av propagandan. Nu anar hon ständiga återfall i kolonial retorik i det nya Ryssland, vi västeuropéer har varit naiva.
Allt med hur ryska barn får det i Väst hör till den sovjetiska propagandaretoriken. Det sägs till och med idag att ryska turister i Finland kan få sina barn kidnappade till koncentrationsläger. Syftar på att socialtjänsten gjort några ingripanden. Tillsist ändå: det litterära språket blir nästan heligt när man har sådana erfarenheter som Sofi Oksanen. Det möjliggör identifikation, det (och fotografier) är det enda som kan väcka minnen som varit utsläckta i rädslans språklöshet.
Andra berättelser i Granta nr 2 Arv Arena för ny litteratur (Bonniers) är impressionistiska, associativa, börjar med en pistol på bordet mellan fadern och sonen och rullar så upp tre generationers levnadsöden i Brasilien, som Daniel Galeras ”Hålla andan”.

Andra åter är så proppfulla med lösryckta sinnesintryck och repliker att läsaren måste anstränga sig till det yttersta för att få en sammanhängande bild av vad som skildras. Den ansträngningen är säkert avsikten, så luckra är sammanhangen i vår så kallad verklighet tycks författarna mena – som Taiye Selasis ”Chaufför” och Sunjev Sahotas ”Ankomster”.
Medan Ester Roxbergs ”Minnen av en hemlighet” har en kärnpunkt i förälderns märkliga förvandling, nämligen ett könsbyte. Och Martin Gelins ”Fulton Mall” i skarpa snapshots presenterar Obamas USA som extremt meritokratiskt, med föräldradonationer som framgångsväg för barnen till de bästa skolorna och rasismen inpackad i en modern ghettoisering som mäklarna tar för självklar.

Hur berättelserna i Granta nr 2 pendlar från dokumentärstil och överblick till extrem impressionism, hur de förhållningssätten stöder varann, hur de mest litterära texterna inbjuder till identifikation medan de andra väcker abstrakt förståelse. Det tycks vara meningen med numret. Temat arv är i någon mening ett nav för berättelserna men inte starkt framhävt, man glömmer det snart för berättelsernas inneboende styrka.
Bonniers la ner BLM vilket jag har svårt att förlåta. Nu är tid för berättelserna själva, inte teorier och diskussioner om dem och litteraturvetenskap och den tionde musan som man en gång sa patetiskt: litteraturkritiken.
Hur berättelser kan vara olika och väcka gensvar på olika sätt genom att bara ställas upp vid sidan av varandra.
Man kan se det som att gå emot litteraturkritiken. Men också som att vara för litteraturen. I egen sak. Att korta, novellartade berättelser kan vara nog för nobelpris. Och nog för att ge läsaren suverän överblick.

Tomas Löthman