Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Omskakande läsning om adoptioner i Sydkorea

Maja Lee Langvad har skrivit en drabbande bok om adoptionsindustrin i Sydkorea. Det är en nödvändig uppgörelse. För författaren men även för den som törs läsa.

Annons

Det är inte någon lättsam uppgift hon tagit på sig, Maja Lee Langvad, när hon givit sig i kast med att ifrågasätta möjligheterna till transnationell adoption. Men hon gör det med berått mod och stor emfas. Det är en nödvändig uppgörelse. För författaren, men också för den som törs läsa.

Boken är skriven bitvis med närmast besinningslös ilska, bitvis med ledsenhet och medlidande. Och mitt i svärtan, en stor portion humor. Författaren Maja Lee Langvad föddes i Sydkorea, men lämnades bort för adoption och växte därför upp i Danmark. Hela sin barndom trodde hon att hon var ett hittebarn.

Hon litade på sagan om att om inte hennes danska mamma hade tagit hand om henne så hade hon dött eller blivit prostituerad. Och trots att hon kunde se sig själv i spegeln trodde hon att hon var lika dansk och vit som alla andra. Som vuxen blev frågetecknen för många. Likt många andra började hon göra efterforskningar. Hon hittade en biologisk familj och en mamma som inte förstått vad som stått på papperen hon skrivit under. Hon upptäckte en adoptionsindustri som dragit in miljarder till Sydkoreas BNP. Och hon blev arg.

Mellan 2007 och 2010 var Lee Langvad bosatt i Seoul. Under tiden hon försökte komma underfund om vem hon var, vilka rötter hon hade, hur det kom sig att hon hamnade där hon hamnat skrev hon på boken som nu kommit ut på svenska. Allt började efter Koreakriget 1950-53.

Ett par amerikanska missionärer åkte runt i det krigshärjade landet och plockade upp barn. Några var säkert övergivna och föräldralösa, men rätt snart uppstod de ekonomiskt mycket lukrativa adoptionsbyråer som sedan dess skickat koreanska barn i hundratusental till barnlösa par i USA och Västeuropa.

Ett sätt att ”komma över” barn var att starta privata barnhem. Senare uppstod speciella kliniker för ensamstående mammor. Förutsättningen för att få hjälp i dessa inrättningar var/är att lämna ifrån sig barnet och ge upp alla krav på umgängesrätt. Allt har skett i privat regi, även adoptionsförmedlingen. Det kostar stora pengar att köpa ett utländskt barn, fast det är aldrig de fattiga föräldrarna som blir rika.

Trots att boken är baserad på fakta och intervjuer, och innehåller massvis med information så har Maja Lee Langvad lyckats skapa ett poetiskt epos över den mänskliga exploatering som transnationell adoption är. På vacker prosa lyckas hon förmedla sin frustration och ångest, sin vilsenhet i världen, och ilska över de ojämlikheter som råder. Men också en kristallklar uppgörelse med heteronormen.

Elegant avslöjar hon hur samhällets patriarkala strukturer även tvingar sig på homosexuella par, och ensamstående. Alla tycker sig ha behov av att skaffa barn. Och rätten till det. Det Maja Lee Langvad är mest arg över är att ingen pratar med barnen. Ingen frågar efter vad de vill.

Det är omskakande läsning. Langvad ställer läsaren inför sitt eget dilemma. Man blir tvungen att tänka efter – och ta ställning.

MARIA HAMBERGS SENASTE KRÖNIKA: När litteratur är mer än läsning

LÄS MER KULTUR