Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Onyanserad bild av krisen i Ukraina

Västvärldens bild av Ukrainakrisen är alltför onyanserad. Två nya essäer nyss översatta till svenska råder bot mot saken.

En klok engelsman sa en gång att nyheter, det är det som man behöver för att på ett genomtänkt sätt kunna delta i politiska val.

Att tidningar, radio och TV numer ofta fylls av helt andra saker än nyheter är en sak. Men att också det som utger sig för att vara just nyheter ofta bara tycks göra de politiska ställningstagandena svårare – skall vi verkligen ha det så?

Nyhetsvärlden präglas, så tycks det mig, av en till synes paradoxal dubbelhet. Å ena sidan har den ofta en väldigt enkel struktur där det goda står mot det onda, det riktiga mot det felaktiga.

Å andra sidan är själva denna motsats, och i synnerhet dess onda och felaktiga pol, nästan alltid helt obegriplig; det förefaller som om det ondas och felaktigas negativa roll i nyhetsdramatsdramat gör varje djupare förklaring överflödig, ja, det tycks ibland rent av som om bara ansatsen till en sådan förklaring skulle kunna hota hela dramaturgin och därmed kanske också kasta ovälkomna skuggor av tvivel på oförvitligheten vad gäller det egna, för nyhetskonsumenten ofta ganska passiva, engagemanget för det goda och riktiga.

Ett aktuellt exempel är nyhetsrapporteringen om Ukrainakrisen. Den helt dominerande bilden av denna kris är, skulle jag vilja påstå, den följande: 1) Ryssland och särskilt Putin är den store skurken och bär det ojämförligt största ansvaret för händelsesutvecklingen i Ukraina, och 2) Rysslands och Putins agerande faller väl in i ramen ovan som det onda/felaktiga som därför inte behöver eller kanske ens kan förklaras rationellt.

Denna för oss dominerande bild förmedlar mycket tydligt vad vi skall tänka och tro. Men snart nog inser man att just eftersom ingen särskild insats krävs för att här tänka och tro det rätta och riktiga, har man antagligen i själva verket ganska litet förstått. Man har väl snarare lagt ett välbekant tankemönster, eller kanske snarare otanke- eller halvtankemönster, över ytterligare en serie bilder och kommentarer som presenterats för oss som nyheter.

Det skall genast sägas att jag för egen del inte är särskilt insatt i Ukrainakrisen och jag har ingen välgrundad uppfattning om hur den bäst skall förstås. (Och för säkerhets skull, fast skamsen å min egen misstänksamhets vägnar, lägger jag här till: Jag är verkligen inte ute efter att försvara Rysslands agerande!) Men jag är övertygad om att det i denna kris faktiskt finns mycket att förstå – både vad gäller utvecklingen i Ukraina, det storpolitiska spelet runt omkring den och vår egen vilja/ovilja att förstå dessa ting.

Därför är jag nu glad åt att Karneval förlag givit ut två broschyrer om Ukrainakrisen, för dessa broschyrer – vilka båda är skrivna ur ett tydligt US-amerikansk perspektiv – fördjupar och kompletterar den bild som annars dominerar våra mainstream-media. Och dessa broschyrer gör det, tänker jag mig, lättare för oss att på ett genomtänkt sätt delta i det politiska livet.

I ”Vems fel är Ukrainakrisen?” får vi ta del av en debatt mellan US-amerikanska statsvetare och ambassadörer som utspelade sig i tidskriften Foreign Affairs under senhösten 2014. I den inledande essän menar John J. Mearsheimer att det huvudsakliga ansvaret för krisen faktiskt vilar på västmakterna/USA som med sin ganska aggressiva Nato-utvidgning hotar Ryssland och den instabila geopolitiska ordningen. Mearsheimer menar att västs oförmåga att se konflikten ur Rysslands perspektiv bidrar till att förvärra problemen. Av hans analys, och av de svar som följer på den, framgår att det inte bara är tolkningen av Ukrainakrisen som står på spel, utan också två huvudpositioner inom fältet för studiet av internationell politik, ett fält där man, åtminstone i USA, ofta antingen bekänner sig som realist/neorealist eller liberal. Uppdelningen, som kanske är mindre tydlig idag än tidigare, förefaller mig problematisk, och ”neorealisten” Mearsheimer argumenterar faktiskt för att en bidragande faktor till krisens utveckling skulle kunna vara att Ryssland (realister) och USA (liberaler/halvliberaler) missförstår varandras positioner – jfr. den klassiska tolkningen av ett krigsutbrott där den enes kompromissvilja feltolkas som ett svaghetstecken. Mearsheimer kan naturligtvis ha mer eller mindre rätt i sin beskrivning av krisens orsaker och dess utveckling, vad som knappast kan betvivlas är det riktiga i att sätta in krisen i en större geopolitisk (maktpolitisk) ram, där långsiktiga strategiska intressen på båda (och ännu flera) sidor står på spel och alltså måste finnas med i bilden. Och utan en sån ram som kan belysa delvis dolda motiv och krafter som påverkar länders olika agerande blir det säkert svårt att finna möjliga vägar mot en varaktig fred i Ukraina – och annorstädes.

Mearsheimers meddebattörer må vara framstående diplomater och statsvetare, men deras kritik mot Mearsheimers argument och deras försvar av den US-amerikanska politiken i Ukraina tycks mig både svepande, ensidig och ytlig. Och när de talar om t.ex. ”det Ukrainska folket” och dess agerande som om det handlade om en aktör med ett handlande, är det nästan så att man tror att de dessutom skriver mot bättre vetande.

I ”Bakom kulisserna i Kiev. Om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram en kupp och ett krig i Ukraina” diskuterar den amerikanske journalisten Robert Parry, som är känd för sina avslöjanden av Iran-Contras-affären, Ukrainakrisen ur ett delvis annat perspektiv. Perrys ganska långa reportage, som förvisso inte saknar inslag av geopolitiska diskussioner, behandlar nykonservativa gruppers inflytande över den US-amerikanska utrikespolitiken och utsätter vidare de i väst gängse beskrivningarna av kuppen/maktskiftet i Kiev och den faktiska händelseutvecklingen i Ukraina för en kritisk granskning.

Perry ger till exempel flera skäl för att bland annat verkligen betrakta kuppen som en kupp och att tro att den var åtminstone delvis uppbackad av US-amerikanska/västliga krafter och för att oroa sig för att de nynazistiska inslagen i kuppen och i kriget i östra Ukraina (där nynazistiska eller nynazistiskt orienterade milisgrupper agerar förtrupper för Ukrainas reguljära armé).

Perry slår sällan slutgiltigt fast att saker och ting verkligen förhåller sig på det ena eller andra sättet och mycket måste förstås förbli ovisst i väntan på mer grundliga undersökningar där ännu fler källor beaktas och granskas. Men en sak tycks dock stå helt klart, och det är att den i västvärlden dominerande bilden av Ukrainakrisen är alltför onyanserad. Tillsammans med ”Vems fel är Ukrainakrisen” kan Perrys reportage förhoppningsvis åtminstone något bidra till att problematisera och nyansera denna bild. En sådan problematisering kanske, eller kanske inte, ändrar vårt slutliga moraliskt/politiska ställningstagande. Vi kan dock vara säkra på att den skulle göra ställningstagandet mer välgrundat.

Fotnot: Artikelförfattaren är docent i sociologi vid Högskolan Dalarna.